Jag har gett mig ut till en ö där jag kan bo för mig själv några dagar. Jag söker stillhet och eftertanke. Jag har gjort det här förr. Alla har vi upplevt ensamhet. Som jag skrivit tidigare (”I min egen bubbla” 19.02.26) kan det upplevas olika: ödsligt och hemskt eller livgivande och vilsamt. Självvald ensamhet kan erbjuda lugn och kreativt tänkande. Nu behöver jag smälta ett chockerande besked. En människa som står mig mycket nära har blivit svårt sjuk.
I sjukdomen är man ensam, tänker jag. Även om medlidande, närvaro och omtanke lindrar. Det samma gäller för den som sörjer. Vänner och bekantas välvilliga beklaganden lindrar, men innerst inne är man ensam med sorgen eller lidandet. Det finns en kärna i var och en av oss som är väldigt svåråtkomlig. Därför kan man bara mycket sällan helt förstå eller nå fram till en annan människa. Hjalmar Bergman skriver om ”Själens obotliga ensamhet”.
Så det gäller att bli vän med sin ensamhet. Frid i sinnet kan man uppnå när man förberett sig på det värsta, säger den kinesiske författaren Lin Yutang. Han är färgad av buddistiska tankar. Vi i västerlandet blundar ofta för lidandet och döden och distraherar oss med materiella kickar och upplevelser som hindrar oss att se den mörkare delen av verkligheten. Ying- och yang-tecknet symboliserar för mig en befriande helhetssyn på tillvaron. Som består av både ljus och mörker, av glädje och sorg, njutning och lidande.
Yoga-och mindfullness-rörelsen i Sverige och andra västländer uppfattar jag som ett närmande till asiatiskt tänkande där den där helhetssynen på livet funnits mycket länge. Hinduiska och buddistiska gurus verkar leende förstå tillvarons berg- och dalbana och kunna förena gemenskap och ensamhet på ett självklart sätt i samtal och meditation. Vi kan lära oss av dem. Kanske har jag lärt att sorgen är en oundviklig del av livet.
Till sist. Jag skrev den här texten för många år sedan:
Ensamheten vaggade mig förföriskt
som en ömsint vårdande moder
Smekte mig över pannan och
viskade ”Du behöver bara mig”
Så löstes hon upp och försvann
och jag fick klara mig själv
Haltade långsamt och tvekande iväg
utan hennes välvilliga kryckor
Den nya ensamheten blev en vän
ett varmt täcke att krypa in under
en asyl för tankens flykt
en öde ö med sol och salta stormar
Besökare landar ibland med
leenden, tårar och nya tankar i lasten
Jag tar emot dem med öppet sinne
Några har stannat länge
Var och en räknar vi sandkornen
men summan är aldrig densamma
”Det spelar ingen roll” säger jag och
lyfter långsamt blicken mot horisonten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar