Ask - ett heligt träd

Jag tillbringar då och då tid på en gammal före detta bondgård på gränsen mellan Småland och Östergötland. Den ligger vackert på en kulle omgiven av askar och med utsikt mot en vidsträckt sjö. Jag har hört att det var vanligt att man förr planterade askar kring stora gårdar, och att man ofta hade en ask som vårdträd. Det är sällan jag ser det trädslaget, trots att asken än så länge lär vara det tredje vanligaste ädellövträdet i Sverige. 

Många känner till att Ask och Embla var de första människorna enligt den nordiska asatron. De skapades av Oden som gav liv i två trädstammar, en ask och en alm. Så här står det i Voluspá, Valans spådom: ”På stranden fann de/ två livlösa/ Ask och Embla/ utan öde. // De hade ej ande/ de ägde ej kraft/ ej blod eller röst/ eller rosig hy./ Ande gav Oden/ kraft gav Höne/ blod gav Lodurr/ och blomstrande hy.” (Översättn. Lönnroth 2016)

I samma nordiska mytologi är världsträdet Yggdrasil en ask som sägs sträcka sig över alla världar och som har grönskat sedan tidernas början. Men jag har läst någonstans att om Yggdrasil dör, då går hela världen under. Fast enligt Eddan kommer Yggdrasil att "skälva och stöna" men inte falla när den stora världskatastrofen, Ragnarrök, kommer. Och två överlevande människor, en man och en kvinna, hamnar i trädets grenar, och livet börjar om på nytt igen!

Det låter hoppfullt med tanke på hur illa det ser ut för asken i norra Europa. Enligt Artdatabanken är trädarten kraftigt drabbad av askskottsjuka som riskerar att mycket snabbt slå ut de flesta askträden i Sverige. Sjukdomen är en svamp vars sporer sprider sig med vinden. De unga askskotten angrips och sedan sprider sig svampen ner längs grenarna tills trädet till sist dör. Sjukdomen har fått fäste i de baltiska länderna och Polen. Man tror att askar som importerats dit från Asien fört med sig de dödliga sporerna.

Så tråkigt för den fina asken! Dess virke som är ljust, hårt och segt används och har använts till träskor, verktygshandtag, bandyklubbor, skidor, stavar, spjut, tennisracketar, kälkar, hundslädar, hjulaxlar, trähjul, parkettgolv och möbler. Den engelska sportbilen Morgan lär fortfarande tillverkas med en ram av askträ. Asken sägs vara det träd som får löv sist och fäller dem först av alla. Träden blommar på bar kvist och är oftast enkönade, det vill säga att de är han- eller honträd, men det finns också träd som är tvåkönade.

Där jag sitter vid gården Bönemålas askkulle vet jag mer om asatrons heliga träd. Men lyckligtvis ser jag inga spår av askskottsjukan. De gamla hon- och hanträden med sitt glesa bladverk susar majestätiskt och på gårdsplanen frodas ett ungt till synes helt friskt ask-vårdträd. Må det få leva länge än. Det finns hopp om liv! Hell Odin!

Ensamheten 2

Jag har gett mig ut till en ö där jag kan bo för mig själv några dagar. Jag söker stillhet och eftertanke. Jag har gjort det här förr. Alla har vi upplevt ensamhet. Som jag skrivit tidigare (”I min egen bubbla” 19.02.26) kan det upplevas olika: ödsligt och hemskt eller livgivande och vilsamt. Självvald ensamhet kan erbjuda lugn och kreativt tänkande. Nu behöver jag smälta ett chockerande besked. En människa som står mig mycket nära har blivit svårt sjuk. 

I sjukdomen är man ensam, tänker jag. Även om medlidande, närvaro och omtanke lindrar. Det samma gäller för den som sörjer. Vänner och bekantas välvilliga beklaganden lindrar, men innerst inne är man ensam med sorgen eller lidandet. Det finns en kärna i var och en av oss som är väldigt svåråtkomlig. Därför kan man bara mycket sällan helt förstå eller nå fram till en annan människa. Hjalmar Bergman skriver om ”Själens obotliga ensamhet”. 

Så det gäller att bli vän med sin ensamhet. Frid i sinnet kan man uppnå när man förberett sig på det värsta, säger den kinesiske författaren Lin Yutang. Han är färgad av buddistiska tankar. Vi i västerlandet blundar ofta för lidandet och döden och distraherar oss med materiella kickar och upplevelser som hindrar oss att se den mörkare delen av verkligheten. Ying- och yang-tecknet symboliserar för mig en befriande helhetssyn på tillvaron. Som består av både ljus och mörker, av glädje och sorg, njutning och lidande.

Yoga-och mindfullness-rörelsen i Sverige och andra västländer uppfattar jag som ett närmande till asiatiskt tänkande där den där helhetssynen på livet funnits mycket länge. Hinduiska och buddistiska gurus verkar leende förstå tillvarons berg- och dalbana och kunna förena gemenskap och ensamhet på ett självklart sätt i samtal och meditation. Vi kan lära oss av dem. Kanske har jag lärt att sorgen är en oundviklig del av livet. 

Till sist. Jag skrev den här texten för många år sedan:

Ensamheten vaggade mig förföriskt

som en ömsint vårdande moder

Smekte mig över pannan och

viskade ”Du behöver bara mig”

Så löstes hon upp och försvann

och jag fick klara mig själv

Haltade långsamt och tvekande iväg

utan hennes välvilliga kryckor

Den nya ensamheten blev en vän

ett varmt täcke att krypa in under

en asyl för tankens flykt

en öde ö med sol och salta stormar

Besökare landar ibland med

leenden, tårar och nya tankar i lasten

Jag tar emot dem med öppet sinne

Några har stannat länge

Var och en räknar vi sandkornen

men summan är aldrig densamma

”Det spelar ingen roll” säger jag och

lyfter långsamt blicken mot horisonten

Bob Dylan - Every Grain of Sand (Rehersal) (Audio) – YouTubehttps://www.youtube.com/watch?v=lhJaENjDEME

Att färdas på havet

Sakta glider kajakerna fram på en stilla solbelyst havsyta. Vi är sex personer som tillbringar några dagar i vacker skärgårdsnatur. Vi övernattar på örörda öar och lagar mat i stormkök på klipporna. Då och då rusar en vattenskoter eller annan snabbgående farkost förbi och vi känner oss miljövänliga och naturnära. Samma känsla någon vecka tidigare i en liten segelbåt utan motor. Att få fart på en båt bara med hjälp av vinden eller med paddel eller åror är fantastiskt. Och så har det ju varit i årtusenden innan maskinerna uppfanns. 

I våras var jag i Svalbard. Jag flög dit från Köpenhamn via Oslo och Tromsö. I Longeyearbyen låg det lilla kryssningsfartyget Quest och väntade på mig och fyrtiosex andra för en färd längs Spetsbergens västra kuster. Det blev en intressant, vacker och upplevelserik vecka på Norra ishavet med talrika strandhugg. Resan var mycket väl organiserad med kunniga guider och en uttalad miljöprofil. 

Men i hamn efter avslutat färd fick vi lämna plats för ett jättelikt kryssningsfartyg med tre tusen passagerare. Långt fler än vad som bor i Longeyearbyen! Det kändes nästan som en våldtäkt på landskapet och påminde om de friheter vi välbärgade turister tar för givna. Den egna upplevelsen går först och de dåliga konsekvenserna sopas under mattan. Och det gäller också min Svalbardresa även om den hade andra dimensioner.

Det blir extra tydligt när jag så här efteråt läser om kryssningsfartygens mycket negativa miljöpåverkan. Jag läser i Expressen att Europas kryssningsfartyg ”släpper ut nästan tjugo gånger mer svaveldioxid än alla världsdelens bilar tillsammans” ! Dessutom släpps toa-och avloppsvatten efter rening av varierande kvalitet ut i haven på internationellt vatten. Det handlar om ca fem miljoner liter toa-avfall, ”svartvatten”, per kryssning! I Östersjön, som är ett föregångsområde, blev det i år förbjudet för nya fartyg att dumpa sådant avfall i havet. Äldre skepp får dispens ytterligare några år.

Foto: seafun.se

Nittio procent av världens handelsvaror fraktas med fartyg. Deras negativa miljöpåverkan är avsevärd. ”De stora fartygsmotorernas avgaser innehåller ofta höga halter av försurande och gödande svavel- och kväveoxider, och dessutom skadliga partiklar. Utsläpp av oljor och kemikalier till vatten och läckage av giftiga ämnen från båtbottenfärg är tyvärr också fortfarande en realitet. I fartygens barlastvatten transporteras främmande organismer mellan olika havsområden, och fartygens maskineri och ekolod alstrar låg- och högfrekvent undervattensbuller som visat sig kunna påverka marina djur.” (Havsutsikt 1/2019)

Ja, så är det. Den internationella sjöfarten är enligt Havs och Vatten-myndigheten den största källan till nedfall av kväveoxider och svavel över Sverige. Länge har de internationella vattnen varit laglösa. Så att internationella regelverk och styrmedel kommer till stånd är viktigt. Ett sådant är IMO, FN´s sjöfartsorgan, och enligt detta får sedan 2012 fartygsbränsle innehålla högst 3,5% svavel, fr o m 2020 högst 0,5%. På svavelkontrollområden (Östersjön m.fl.) får bränslet då innehålla högst 0,1%. Dessa regler är bindande för alla medlemsländer. Så det verkar gå åt rätt håll med både bajs- och svavlelutsläpp.

Vi paddlar vidare i våra kajaker över Östersjöns övergödda och algblommande kustvatten. Innanför öarna märks blomningen mindre. Vi badar i vatten som ser friskt ut. Där, i den vackra skärgårdsnaturen känns för ögonblicket allt perfekt...