Et yndigt land

Danmark är ett land jag haft nära till under större delen av mitt liv. Mina föräldrar flyttade från Stockholm till Malmö när jag var sex år gammal. Från ungdomstiden minns jag resorna över sundet där man fick dricka dansk citronvand och äta gott under den en och en halv timme långa båtfärden. I Köpenhamn gick man på Zoo eller Tivoli. Det var några av årets höjdpunkter!

Som tonåring erbjöd båtresorna till Köpenhamn billig sprit, framför allt öl. Det skulle helst vara den extra starka Elephantølen. På danska sidan fanns det spännande jazzklubbar där det spelades modernt eller (oftast) dixie, det vill säga trad.jazz. Och det var billigt. En dansk krona fick man för knappt sjuttio svenska ören. På den tiden handlade svenskarna mängder av ost, kött och alkohol i Danmark, ofta i affärer som riktade sig direkt till svenska kunder. Men våra ungdomar hade dåligt rykte eftersom de (vi) ofta var berusade, stökiga och skräniga.

I vuxen ålder fick jag några danska vänner. Den varaktigaste genom mitt dåvarande jobb i museibranschen. Danskarna har ett levande intresse för historia och arkeologi. Den legendariska tidskriften Skalk har stor upplaga och läses av många. Platser som det historisk-arkeologiska försökscentret i Lejre, Vikingaborgen Trælleborg och Vikingeskibshallen i Roskilde är levande exempel på danskarnas intresse för svunna tider. Annan kultur som arkitektur, konst och konsthantverk blomstrar också. Konstutställningar på Louisiana har hundratusentals svenskar besökt.

Danskar firar S:t Hans aften vid Roskildefjorden 23/6

Men de flesta svenskar ser nog Danmark främst som ett jordbruksland. Det är det fortfarande, ca 2/3 av landet består av odlad mark och runt 1/4 av exportinkomsterna kommer därifrån. Även fisket är betydande. Men idag dominerar industri-, handels- och servicesektorerna landets ekonomi. Tänk bara på företag som Mærsk, Lego, Jysk och Carlsberg. Och så har vi dansk möbeldesign, och stora gas-och oljefyndigheter i danska delen av Nordsjön. Idag är Danmark ett av Europas rikare länder!

Vid Roskilde domkyrka

Det märkte jag när jag var på gamle vännens födelsedagskalas strax norr om Roskilde härom veckan. De danska priserna är ungefär som i Sverige, fast i danska kronor. 100 Dkr kostar 141:36 Skr numera! Med tanke på hur det var en gång känns det lite förnedrande. Men det lär vara bra för den svenska exporten, och kanske också för den danska självkänslan...

Men landskapet är sig likt. ”Det bugter sig i bakke dal”, cykelvänligt med många små fina vägar, välbevarade gamla hus, fina stränder och mysiga krogar. Efter födelsedagsfesten stannade jag och min dam några dar och upptäckte nya fina platser på nordvästra Själland. Roskilde och Gilleleje var repriser för mig, men väl värda återbesök. 

Kustlandskap på NV Själland

En gång i tiden var Danmark Sveriges arvfiende. I dag är nog förhållandet bättre än någonsin. Svenska ungdomar är uppskattad arbetskraft däröver och bron har fört oss närmare varann. Många danskar bor i Malmö eller har fritidshus i Sverige, och vi åker trots höga priser fortfarande gärna över till grannladet. För ”Det er et yndigt land”!

https://www.youtube.com/watch?v=fXvUyyjpqOU

Jag minns fiskaren Axel

I min ungdom hade jag förmånen att bo vid havet under sommarmånaderna. Först i Oxelösundstrakten och från tolv års ålder på en liten tättbebyggd ö i Blekingeskärgården. De flesta husen på ön ägdes av en åldrande fiskarbefolkning. De yngre sålde efter hand till sommargäster och flyttade in till sta´n. På den tiden flängde man inte så mycket fram och tillbaks, utan mammorna bodde i fritidshusen med sina barn nästan hela sommarlovet. Pappan, familjeförsörjaren, var där några semesterveckor. 

Blekingeekor

Vi lärde känna flera bland fiskar-befolkningen. En av de närmsta grannarna var Axel med fru Rosalie och sonen Alrik. Axel var kustfiskare. Han rodde och seglade sin blekingeeka från villken han lade ut ryssjor (”hommor”) och nät. Vissa nätter ljustrade (”hottade”) han och sonen ål med en ljusstark fotogenlampa i fören. Fisken som fångades samlades i en sump och såldes på fisktorget i Karlshamn på lördagen. Ibland fraktades fisken dit med roddbåt, men efterhand som vissa fiskare skaffade motor till sina träbåtar åkte de med en sådan. Nästan vart hushåll hade en liten potatisåker, några höns och en gris. Man jagade en del sjöfågel, men åt naturligvis mest fisk.

Axel, Martin och jag 1973

Man fick sitt dricksvatten från några grävda brunnar. Dassen på ön stod nära havet, det behövdes ingen tunna. Fiskrens och andra organiska sopor fick katten, grisen och fiskmåsarna. Annat avfall, och det var inte mycket, slängdes i sjön. Det var nästan självhushåll. Axel behövde inte köpa mycket. Under hela sitt liv konsumerade han nog inte mer än vad vi idag konsumerar på ett halvt eller kanske ett helt år. Den längsta resa han gjorde i sitt liv gick till Karlskrona, på äldre dagar ända till Malmö! I dessa tider då insikten om att vår överkonsumtion är ohållbar framstår han som ett föredöme!

Axel vid sitt hus 1968

Mina föräldrar var bland de första sommargästerna som köpte hus i skärgården. Sedan gick förvandlingen snabbt. Potatislanden och hönsgårdarna blev gräsmattor, grisstiorna revs och garnhagarna plockades ner. Stadsborna byggde till och om de gamla husen efter sina behov. En skärgård befolkad av enkla fiskare förvandlades på några årtionden till ett rekreationsområde för mer eller mindre välbärgade sommargäster.

Det blev större mängder sopor hos dessa som hade mer pengar och prylar och köpte den mesta maten i sta´n. Man ringde till skeppshandeln som packeterade varorna och skickade ut dem med postbåten som gick en tur om dagen. Jag minns hur vi, liksom de flesta sommargästerna, sänkte våra sopor i havet när tillfälle gavs. Eller så eldade man dem i rostiga oljefat från vilka sopröken spreds över skärgården. Hu! Men då var ändå konsumtionen på en jämförelsevis låg nivå.

Postbåten har kommit. 1979

Idag finns det knappt någon fisk i havet och inga fiskare. I stort sett alla husen på ön och i övriga skärgården är fritidshus. Kommunalt vatten och avlopp har installerats på ön. En sopsorteringsstation finns i närmsta hamn. Bilparkeringen där är jättestor. Fritidshusen blir allt flottare och bekvämare och på fjärdarna ilar nya fina snabbgående farkoster kors och tvärs. Välfärden blomstrar i konsumtionssamhället. 

Tiden har sin gång. Jag har sett förvandlingen. Vi lever över våra tillgångar. Och vi lever i en tid av förnekelse och polarisering. Jag har varit och är en del av det hela även om jag stretat emot lite grand. Jag tittar på barnbarnen och inte utan oro undrar jag hur deras framtid kommer att se ut...