Ibland undrar jag varför jag har växter i mina fönster. En del blev kvar efter separation och skilsmässa, andra har jag skaffat senare. Det är inte någon imponerande samling, men ändå mina gröna vänner. Det är väl därför de finns i mina fönster. Växter är levande väsen i någon bemärkelse. De behöver vattnas och skötas för att växa och överleva. Utan mina insatser skulle de vissna och dö. Det låter kanske konstigt, men man får med tiden ett slags personligt förhållande till var och en av dem. Vissa av växterna gillar jag bättre än andra och några tycker jag av tvivelaktiga skäl mindre om. Skall försöka reda ut detta längre ner i texten.
Jag kan inte berömma mig av att ha gröna fingrar. Men jag vårdar mina växter så gott jag kan. Eftersom jag far iväg ganska ofta och ibland rätt länge, kan jag inte ha blommor och växter som kräver skötsel ofta och regelbundet. Så det får bli fetbladiga växter och kaktusar, alltså så kallade suckulenter. Det vill säga växter som är extra tåliga genom att de kan magasinera vatten. (Alla kaktusar är suckulenter, men det finns många andra växter som kan lagra vatten. Enligt Wikipedia betyder Succiilentus saftrik efter latinets succus som betyder saft eller vätska.)
"Svärmors tunga" (?) med Aloe Vera i bakgrunden |
Efter en tids frånvaro känns det bra att komma hem och vattna de gröna vännerna. Då kan jag till och med tala med dem och jag tycker att de lyssnar. Ibland känner jag på dem och får en känsla av att de gillar det... Här några av dem (med reservation för artbeteckningarna):
Asblommekaktus, (Se ovan) är den sort jag har flest av. Den är mycket lättplanterad och tålig. Jag bryter då och då av armar som växer utanför dess revir. Det verkar inte vara något problem för växten. Den vore ganska tråkig om den inte då och då slår ut med fantastiska ludna röda blommor som med sin lätt unkna doft drar till sig pollinerande flugor.
Yuccapalmerna tog sig till sist! |
Två Yuccapalmer, kanske Yucca Elephantibes, inköptes för många år sedan på IKEA tror jag. De har växt bra och jag har fått beskära dem flera gånger för att hindra att de blir för stora. Varje gång har de återhämtat sig snabbt. Men i våras gick jag för långt när jag kapade stammarna radikalt. Min son trädgårdsanläggaren sa att jag hade dödat dem! I flera veckor tittade jag på de tomma, tillsynes döda stammarna och skämdes. Jag vattnade och la i lite näring, men ingenting hände. Slutligen kapade jag dem på jordnivån, men fortsatte att vattna. Jag höll på att ge upp, tills jag efter någon månad anade små skott. Idag växer de för fullt!
Aloe Vera växer nästan aggressivt. Den känslan understryks av de spetsiga lite taggiga geléfyllda bladen. Den bildar rotskott som tävlar med ursprungsväxten om utrymmet i krukorna. Den är nog den av de gröna vännerna jag är mest skeptisk inför.
”Svärmors kudde”. Minns inte hur den kom in i huset. Jag har den i mittsovrumsfönster i en för trång ölandskruka som jag själv tillverkat. Den får nog för lite vatten och har därför under alla dessa år inte antagit någon kuddform. Men taggarna är många och nålvassa!
Kan växten som jag/vi för länge sedan fick av dåvarande svärmor vara ”Svärmors tunga”, Sansevieria trifasciata? (Se ovan) Den trivs i en stor kruka som den fyller över bredden med sina tvärstrimmiga mörkt gröna blad. Det trots att jag gett en del skott till fd frun.
Jag fick en gång en Orkidé av en elevs mor som tyckte att jag och en fotokollega hade stöttat hennes dotter bra. De stora bladen och den långa stjälken är inte så märkvärdiga, men de gånger den blommar häpnar man. Vackrare blommor finns knappast
Det senaste tillskottet är två balkonglådor med Ljung efter mamma. Det var en av hennes älsklingsväxter. De ser tyvärr torra ut och fortfarande vet jag inte om de kommer att ta sig. Men i början av sommaren slog de vackraste Styvmorsvioler ut bland ljungen! Också de en av morsans älsklingar.
Jag tycker alltså att ett hem utan krukväxter känns torftigt. Halvsingel som jag är och utan katt eller hund är mina gröna vänner, krukväxterna, viktiga.
Man mår bättre av att ha växter hemma. Grönt är skönt!
Jag tycker alltså att ett hem utan krukväxter känns torftigt. Halvsingel som jag är och utan katt eller hund är mina gröna vänner, krukväxterna, viktiga.
Man mår bättre av att ha växter hemma. Grönt är skönt!
2 kommentarer:
Trevlig blogg. Kaktusen i den lilla ölandskrukan är en trichocereus peruvianus, en traditionellt brukad meskalinkaktus från anderna.
Tack! Och tack för in formationen.
Skicka en kommentar