Leva tillsammans

Gift, sambo, särbo eller singel? Ibland tycks det mig som att ganska få lever i samma parförhållande hela livet, som att de flesta gått igenom skilsmässa eller separation, ofta flera gånger. Det har jag själv gjort och behöver alltså inte känna mig ensam. Men när jag tittar på dem jag känner lever ändå många av mina gamla vänner och bekanta kvar i långa äktenskap eller, mer ovanligt, i långa samboskap.

Kanske hade livet varit bäst med en enda stor kärlek, ett långt parförhållande? Jag försvarar kanske uppbrott därför att jag själv ”misslyckats” med livslång kärlek till en enda? Det finns säkert goda parförhållanden som drivs av stor kärlek och djup vänskap. Jag lyckönskar dem som upplever det! Men jag tror att många fortsätter förhållandet av rädsla för att bli ensamma, i brist på något bättre, av resignation eller tradition, av slentrian eller av slöhet. Man vänjer sig, som Kjell Höglund sjöng. Man vet vad man har, men inte vad man får...

Alla singlar då, längtar dom efter lyckligt sammanlevande? Skulle tro att många innerst inne gör det, men en hel del har av olika skäl valt att leva ensamma. För att man tröttat på bundenheten i tvåsamheten. För att man känner sig friare så. För att partnern försvunnit och man inte haft behov eller ork att börja om med någon ny. För att man inte hittat någon, eller för att man inte har eller har haft lust till och behov av sammanboende eller nära relation på det sättet. Många är rädda för ensamheten. Men det är en styrka, tycker jag, att lära sig att vara ensam. Det är en bra livsplattform. I den goda ensamheten finns en trygghet att utgå ifrån.

Jag har erfarenhet av alla fyra levnadsformerna. Tiden efter ett drygt tjugotvåårigt sammanboende och äktenskap var lite ödslig, särskilt efter att det sista barnet flyttat ut från sitt dubbelboende. Men med tiden blev det en styrka att lära sig bli vän med ensamheten, och det gick bra att ha käresta utan att bo ihop. Särbo eller ”fjärrbo”. Jag uppskattar växlingen mellan att vara tillsammans och att vara för mig själv. Om man inte är fast sammanboende får man mer egen tid och lov att utveckla vänskapsrelationer av olika slag. Min erfarenhet är att det är svårare när man är två som bor ihop. Då umgås man mest med andra par. Och i sammanboendet bevakar man inte så sällan varandra avundsjukt eller till och med svartsjukt. 

 

Vi har nog olika behov i olika skeden av livet. Under ungdomsåren singlar man gärna runt utan fast sällskap. När man så småningom kärat ner sig och funderar på att skaffa barn är det väldigt praktiskt att vara två. Gärna ända tills barnen står på egna ben. Men hur många har inte misslyckats med det?! Det talas nu för tiden om livslångt lärande och att man får räkna med att byta jobb många gånger under livet. Något liknande tycks gälla också för kärleken. Och det kan vara väl så lärorikt.

Tiderna förändras. Mina föräldrar levde i ett livslångt äktenskap. Mor är änka sedan över tjugo år och bor ensam sedan dess. Hon berättar att när hon gick i gymnasiet hade hon en klasskamrat vars föräldrar var skilda. Det var ovanligt och nästan skambelagt. Jag har en gammal kompis som när vi träffades sist beklagade sig över att hans ännu tämligen unga dotter nu snart är inne på sitt tredje äktenskap eller samboskap. Han tycker det är jobbigt att lära känna nya svärsöner. Han vill ha kontinuitet och trygghet. ”Käre vän”, säger jag, ”Samhället förändras. Moralen och äktenskapet är inte vad det var en gång. Och det är berikande att lära känna nya människor...!”