Den längsta natten

 

Många talar om mörkret. Särskilt här i södra delen av landet där ingen snö fallit. Det är deppigt. En regnig, blåsig, mörk tjugoförsta december. Men det handlar inte bara om dåligt väder och om frånvaron av dagsljus. Kanske ger vinternatten också näring åt sorger, bekymmer och besvikelser vi bär på någonstans inom oss. När vi klagar på vädret handlar det möjligen även om det mörkret. Farhågorna om sämre, farligare och hårdare tider. Rädslan för kända, okända och inbillade hot och faror. Till och med om fruktan för döden.

Jag har en kär vän som säger att jag inte skall oroa mig. Hon säger att det finns en kosmisk plan och att universum vill oss väl. Även om det ser mörkt ut kommer allt att ordna sig. Det finns alltså hopp. Även i de värsta undergångsscenarion. Jag såg filmen ”Interstellar”: Jordens undergång orsakad av människornas krig och andra miljöförstörande verksamheter var nära. I sista stund fann man ett tidshål till en annan galax med en oförstörd planet att emigrera till. Pust. Så skönt!

Riktigt så illa är det som tur är inte. Varken med världen eller midvintermörkret. Jag är för det mesta optimist och jag brukar försvara den mörka årstiden. Det är en bra tid för inomhusaktiviteter. Läsa, umgås, fundera, se film och TV, skriva, teckna, måla eller syssla med diverse andra inomhushobbies. Det finns ett lugn att ta vara på under den här dunkla årstiden. Och ljusdekorationerna lyser så vackert...

Men nu vänder det. Den kortaste dagen var i går. Ljuset kommer sakta åter. Nu väntar längre dagar och snart också snö som lyser upp. Jag lämnar vinteridets sköna lugn. Så småningom kommer jag åter att väckas för tidigt av morgonljus och fågelkvitter. Då duger det inte längre att slöa och meditera. 

Visst är det härligt med solens återkomst. Var årstid har sin tjusning, ...men i vårens rastlöshet kan jag ibland sakna det djupa, dystra och sköna vintermörkret!

Nationalism...

Jag är verkligen kluven. Sitter framför TV´n och ser norskor och norrmän vinna allt i längdskidor och en suverän svenska simma hem tre VM-guld åt sitt land och slå två världsrekord. Flaggor viftas. Nationalsånger spelas. Jag är missnöjd med de svenska skidåkarna och gläds åt simmerskan. Nästa ögonblick iakttar jag mig själv och undrar varför jag känner så. Att heja på sitt land eller sitt lag verkar sitta i ryggmärgen. Det är väl inget konstigt med det...? Men tar man några steg till blir nationalismen hotfull.

Sverigedemokraterna vattnar en drömd svenskhet och odlar fientligheten mot invandrare och EU-migranter. Motsvarande nationalistiska och främlingsfientliga strömningar är starka i många andra länder: Front National i Frankrike, Jobbik i Ungern, Gyllene gryning i Grekland, UKIP i Storbritannien, Vlaams Blok i Belgien, FPÖ i Österrike och så vidare. Vi och dom andra. I vårt land eller i vår landsdel är vi bättre än dom som kommer utifrån! Inga främlingar hit, dom är ondskefulla och snyltar på oss! Hatet växer. Det till och med dödas av sådana skäl i Europa.

Jag rycks med och hejar på mina idrottande landsmän, men flaggorna och nationalhymnerna på de arenorna har en bitter bismak. Nationalkänslan stärks men det gör också föraktet, hatet och skadeglädjen. Och fotbollslagens fanatiska anhängare får mig att tänka på hjärntvättade massor som kan ledas vart som helst. Det har historien visat flera gånger.

Ändå känner jag ett visst hopp. För inte så länge sedan gav man ”utsocknes” på käften på dansbanan. Man levde i en bubbla och världen utanför den var hotfull. Värderingarna var ganska rigida och informationsflödet mycket begränsat. Allt detta har förändrats radikalt. Till och med den gamla ärkefienden Danmark är vi god vän med nuförtiden (ha, ha!). Världen ligger idag öppen framför våra fötter. Förutsättningarna för information och förståelse är numera utan motstycke i historien.

Men samtidigt som det talas mycket om globalisering och samarbete ökar polariseringen och motsättningarna mellan länder, regioner och religioner. Militärismen firar triumfer, upprustningsförespråkarna har medvind. Hårt skall ställas mot hårt. Aggressiv oförsonlighet och hot riktas mot länder och grupperingar med ”fel” åsikter, kultur, religion eller världsåskådning. Konfrontation i stället för försoning gäller. Maktspråk och vapen i stället för samtal.

Är vi inte mer än en flock vargar som ilsket hävdar sitt revir? Jag befarar att det enkelspåriga nationaltänkandet kommer att sluta med nationalism till döds! Jag skulle önska en öppen värld där nationerna samarbetar i en anda av solidaritet och välvilja. En värld där nationalismen är reducerad till oskyldig lek.