Jag gråter

Uppvuxen med en norm som säger att det är omanligt att gråta, trillade det sällan tårar nedför mina kinder. Men det har förändrats sedan jag blivit äldre. Numera blir jag mycket lättare rörd till både glädje- och sorgetårar. När min dotter, som kämpade i flera år med sin cancer, till sist dog var sorgen liksom inlåst i mig. Det tog en tid innan jag kunde gråta ut, men när det väl skedde var det befriande! Härom dagen var jag på begravning. Han som dött var flera år yngre än jag. Vi hade känt varandra mycket länge, men det var hans storebror som varit nära vän till mig. Ändå. När hans båda barn med sina familjer fällde tårar vid kistan, då grät också jag.

Man kan också gråta symboliskt, man kan vara förbannad och nästan hopplöst ledsen över tillståndet i världen. Därför ”gråter” jag över den pågående stora upprustningen. I många länder läggs otroliga summor nu och de närmaste åren på vapen. Både i Öst och i Väst. Jag gråter över USAs narcisstiska, egotrippade, högernationalistiske och ytterst oberäkneliga president som genom hot och otydlighet har fått de flesta av Europas länder att gå med på detta. Till vilken nytta? Har rustning någonsin inte lett till krig? Är det den slutliga kraftmätningen mellan Öst och Väst som väntar? Harmageddon next. 

Jag gråter över kriget i Ukraina. Över att den nye tsaren Putin överfallit landet för att återskapa det ryska imperiet och för att han struntar i internationella regler och lagar. Och han tycks inte röras ett dugg av att tiotusentals ryska soldater dör i hans orättfärdiga krig. Dessa egoistiska maktberusade män. Kan dom gråta?

Bild: Aftonbladet

Det samma gäller det aggressiva Israels nuvarande ledare. Det landets regering beter sig nästan som nazisister i sin strävan att återupprätta ”Judarnas bibliska hem” för vad dom anser vara ”Guds utvalda folk”. Jag gråter också över de välmående länder och människor som direkt eller indirekt stöttar sionisternas markockupationer, svältkrig och massdödande. När de samtidigt med rätta fördömer Hamas´ hemska våldsgärningar blir dubbelmoralen extra tydlig! 

Vidare gråter jag över världens natur och hav som sakta ödeläggs och över de klimat-förändringar som vi människor till stor del är orsak till. Vi kör glatt vidare mot ”The tipping point” med billigt miljöskadligt bränsle i tanken. Fossilindustrin och krigen blomstrar. Enorma klasskillnader med omättligt rika oligarker och biljonärer i samhällstoppen och en hänsynslös girighet, är den verklighet vi lever i. Till och med FNs kloke och modige generalsekreterare varnar högt för allt detta! Vad kan vi ”vanliga människor” göra för att världen skall bli bättre?

Jag inser att man inte bara kan gråta och förtvivla. Världen blir inte bättre av att vi deppar och ger upp. Även om man vet att det är mycket lite jag som enskild individ kan göra, kan var och en göra något. Till exempel: -Stötta eller ge pengar till organisationer, verksamheter och politiska partier som verkar för fred och en bättre värld. -Konsumera måttligt och eftertänksamt. -Fundera på hur det du gör påverkar miljön, klimatet och medmänniskorna. -Prata med vänner och bekanta om allt detta. -Skriva och dela bra saker och tankar på sociala medier. 

Jag är inget föredöme. Det är lätt att kritisera utan att göra mycket själv. Jag försöker leva som jag lär, göra så lite skada som möjligt. Jag far hit och dit, helst med tåg eller buss, men min gamla bil rullar också en hel del. Flyger gör jag mycket sällan. Ibland får jag lite dåligt samvete för att jag inte engagerar mig i någon verksamhet eller organisation som verkar för ett bättre samhälle, men kanske är jag lite av en ensamvarg som skyggar för att tillhöra någon grupp. Jag vill väl och jag försöker leva väl, och gråter i alla fall inte krokodiltårar när jag gråter. När det sker är det äkta vara. Men en människas tårar är lika flyktiga som morgondaggen...

Bröllop

För en tid sedan såg jag ett program på STV/Kunskapskanalen, ”Lyxliv i Mumbai”. Där visades hur enorma summor läggs på bröllop. Sådan verksamhet utgör tre procent av Indiens BNP! Största branschen i landet! Det är massor av gäster på dessa fester som oftast varar i flera dagar. Det skall vara lyxigt och allt skall bjudas på. Det är prestige i att vara värst! Allt verkar väldigt ytligt och jag undrar stilla om äktenskapen håller? I alla fall är detta överdådiga och överdrivna festade mycket långt från den bild jag hade av Indien, dess andlighet och den vise hinduiske gurun...  

Även i Sverige verkar det vara uppgång för stora, påkostade bröllop. Samtidigt skiljer sig ca hälften av paren här. Fyra av tio av Sveriges hushåll var ensamhushåll år 2022. Tänker på mitt eget liv med ett äktenskap och några särboförhållanden, det sista sjutton år gammalt nu. ”Stackars gamle man” skulle säkert de bröllopsfestande indierna säga! Så olika kulturer! (Foto: Dottern Hanna gifter sig på Vashon Island utanför Seattle 2015)

Jag gifte mig borgerligt i Göteborgs rådhus 1987 (se foto intill). Då hade hon och jag levt ihop flera år, vi hade två fina ungar och jag hade en äldre son med in i förhållandet. Vill minnas att det var en tidigare kyrkominister som vigde oss. Bröllopet firades med middag hemma hos svärföräldrarna tillsammans med barnen, min far och mor och brudens moster och man. Bröllopsresan gick till Fredrikshamn och Skagen tur och retur. Stilla och fint, inget lyxigt Mumbaibröllop! Sedan strävade vi på men gled ifrån varandra och skiljdes strax efter millennieskiftet. 

Min dotter Hanna gifte sig två gånger. Första gången med en amerikansk rocksångare. De vigdes av en ”Elvis impersonator” i Las Vegas precis på millennieskiftet. Ganska överraskande och utan att vi föräldrar var med. Det blev 2000-talets bröllop i Time magazine! Släkten häpnade! Många år senare hade hon och en ny man ett fint bröllop på en gård på Vashon Island utanför Seattle (se översta fotot). Då var både jag och hennes mamma med. Jag höll tal. Den vigselförrättande pastorn fick en gratis tatuering som betalning! 

Min yngste son har två barn, men han har inte varit intresserad av äktenskap. Äldste sonen, som också har två barn, gifte sig för ganska länge sedan. Lite i smyg med några kompisar som vittnen. Vill minnas att jag fick reda på det bröllopet först efteråt. 

Nyligen var jag på storbröllop när särbons äldste son gifte sig utanför Åbo i Finland (se foto intill). De flesta av de 120 gästerna åkte båt från Stockholm. Vi samlades i en salong där vi bjöds på bubbel, och två vänner till brudparet övade oss i ”Bara bada bastu”-moves med mera. I land i Finland mötte två bussar som förde oss till vigsel och festplats. Vi fick massor av god mat och dryck. Det var många tal, glada jippon, fest och lekar. Ett utmärkt coverband stod för dansmusiken. I god tid körde bussarna oss lagom nyktra tillbaks till Åbo och Finlandsbåtens avgång på kvällen. 

I somras gifte sig en gammal mycket god vän i stillhet. Det var han och hon och två vittnen. Obemärkt eller stor fest? Så olika det kan vara!

Familjen har varit och är samhällets grundsten anser många. Nu - som nästan övermogen man - förstår jag den åsikten, men uppvuxen i sextiotalsandan tyckte jag att äktenskap var onödigt. Ändå gifte jag mig till sist... och skiljde mig. Som många vet är tvåsamheten inte sällan komplicerad. När båda jobbar och tjänar pengar själva har också mannens roll som familjeförsörjare försvunnit. Att skilja sig har blivit minst lika vanligt som att leva livet ut i samma äktenskap. Jag är ett dåligt föredöme, men märker att jag ändå önskar att giftasparen jag känner skall få en bra livslång samvaro! - Men jag vet att man också kan uppnå det utan att gifta sig.

Bondbröllop, Pieter Brueghel d.y. 1500. Hallwylska museet