En sista mässa

I båtstaden Göteborg har det länge ordnats en båtmässa i början av året. Men denna -år 2025- är den sista, läser jag. Den lönar sig tydligen inte längre. Jag besökte denna sista mässa med en gammal god vän. Båtmässan var mindre i år, med färre utställare. Plastiga lyxjakter och mindre båtar ofta med monstersnurror visas, men också en hel del båtar för oss medelsvensson-personer. Vidare fanns den klassiska segelbåten ”Andungen” i ny plastskrud. Också många små snabbseglande jollar, men det var få yngre människor som var där och tittade. Däremot gott om äldre män som jag och min kompis. Vi beundrade bland annat fina gamla och nya träbåtar. Jag tog fyra lotter till en otroligt välbyggd GKSS-eka från Lilla Kålviks Båtbyggeri, men jag vann inte. Ekan skulle kosta 130.000:- om jag köpte den ny. Inte dyrt för så fint hantverk! 

Inom den kristna kyrkan i väst, protestantismen, kallas huvudgudstjänsten för mässa. I den upprepas symboliskt Jesus sista måltid i nattvarden genom intagandet av brödet och vinet. Kompisen och jag skålade lika symboliskt farväl och adjö till Göteborgs sista Båtmässa med varsin stor stark!

Då enades vi också om att det nog är dags för en sista mässa för USA som föregångsland. Ledarna i världens demokratiska länder är mycket kritiska till den nye presidentens sanslöst bisarra utspel. Nätet flödar av nidbilder på Trumph. Ibland ihop med hans oligark multimiljardären Musk och ofta med Putin, hans förebild och ”vän” som lurar honom grundligt. Men skratten fastnar i halsen och väldigt många av oss ser en dyster framtid nalkas. Jag har varit over there flera gånger och träffat goda och trevliga amerikaner. Kanske lever hoppet ändå när man inser att det finns många kloka USA-medborgare. Även politiker, se länken här:  https://www.youtube.com/watch?v=rKBM2kS6B8o&t=20s

Tyvärr verkar det även vara läge för minst en mässa för Fredsrörelsen. I min ungdom gjorde jag ”lumpen” (värnplikten) som elitsoldat. När jag några år senare kallades till repetitionsövning tvekade jag därför att jag tagit till mig pacifistiska tankar. Men jag var inte beredd att gå i fängelse för vägran. Jag blev i stället repövningens affischman i lokaltidningen efter dykningar i Ystads hamn. De senaste åren har värnplikt kommit tillbaks i lightversion, och numera hårdsatsas det på försvaret. Tre procent av BNP är det närmaste målet. Den stora elaka grannen i öster anses vara ett överhängande hot. 

Och jag funderar på att gå med i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen...

Kanske är det också dags för en mässa för Vita Vintrar? Här ner i södra delen av landet har det inte varit vinter i år. Bara en lång meterologisk höst med enstaka soldagar, men mest gråväder, blåst och regn! För att uppleva riktig vinter åkte jag därför norrut under vecka åtta och hann med några skridskoskär på Ekängsjön utanför Linköping och sedan ett par timmar längskiddåkning i Östersundstrakten, där jag var med särbon en knapp vecka i fint vinterväder. Hon är uppvuxen i staden och besöker den varje år och ser tydligt att vintrarna blivit kortare och osäkrare. (Bilden intill visar islabyrinten på Storsjön i Östersunds "Vinterpark".) När vi tog tåget söderut efter soliga och snöfina dagar i minusgrader hade temperaturen gått över till plus. Snön började smälta och regn väntades nästa dag. Tråkigt nog blidkas knappast vädergudarna av en mässa. Gonatt!

"Jag är alkoholist”

När jag beställde hämtmat på en restaurang nära mig härom dagen och skulle sätta mig ner och vänta på den, bad en ung man att jag skulle slå mig ner hos honom. Tidigare, när jag kom in i lokalen, såg jag att en bekymrad servitris talade med honom. Han satt nu ensam med en stor stark framför sig. Jag tvekade lite, för han verkade vara berusad. Men han såg också väldigt vädjande och snäll ut, så jag slog mig ner. Har var ganska ung och såg trevlig ut, hyfsat kädd och med mellanblont lockigt hår. Men jag märkte snabbt att han inte mådde bra. Hans blick var lite irrande och han hade nervösa ryckningar kring munnen. Han startade samtalet direkt: 

- Jag är alkoholist! Jag skall tillbaks till Nämndemansgården. Socialen hämtar mig snart.

- Nämndemansgården lär vara bra på att bota alkoholism. Jag känner en som har goda erfarenheter av det, sa jag. 

- Så var det kanske på 70- 80-talen, svarade han och såg skeptisk ut. Han hade uppenbarligen inte samma erfarenheter som den jag kände.

- Jag har cancer, ett mylom på hjärnan, och fyra/fem år kvar att leva. Jag är trettiosju år gammal. Man skall inte behöva dö så ung! Jag behandlas med cytostatika och strålas, fortsatte han. Han visade mig någon slags shunt som var inopererad under huden på bröstet nära högra axeln. Jag beklagade hans cancer och undrade om läkarna kanske ändå kan hjälpa honom att överleva längre.

- Nej, det kan dom inte!, sa han bestämt. 

- Är det därför du dricker för mycket alkohol, frågade jag då. 

- Nej! svarade han. 

- Finns det kanske andra skäl till din alkoholism. Har du det möjligen i generna? 

- Jag tror inte på det där med gener. Kan bara skylla på mig själv! Hans ansikts-ryckningar blev tydligare och han började gråta stilla.

Jag berättade om min dotter och hennes alltför tidiga död i äggstockscancer. Frågade om hans föräldrar. 

- Dom oroar ihjäl sig, sa han. 

Jag berättade lite mer om min dotter och sedan om mina mycket måttliga alkoholvanor.

- Jag såg direkt att du inte är alkoholist, sa han. 

Jag pratade vidare om att jag har några vänner som dricker alldeles för mycket, men som har kunnat leva ganska normala liv ändå. Vad krävs för att man skall kallas alkoholist? Den unge mannen bredvid mig hävdade att han snabbt kan se om någon är alkoholist eller inte. Jag tvivlade nog lite på det.

Så bytte han plötsligt ämne: 

- Jag är moderat, men gillar också vänsterpartiet. 

- De flesta svenska politiska partier har kanske något bra i sitt program. Också en del mindre bra eller riktigt dåligt. Inget parti kan passa alla dina åsikter. Men moderaterna är väl partiet för dem som har gott om pengar, tyckte jag.

- De som tjänar mycket har väl gjort sig förtjänta av det!, ansåg han. 

- Jo, det stör inte mig jättemycket att vissa är rikare än andra, men skillnaderna är för stora nu och ökar snabbt. Och de flesta blir rika därför att de är födda i rätt familj och har ärvt fastigheter, mark, aktier och pengar. De gynnas av att vi har mycket låg skatt på fastigheter och aktiesparande och ingen skatt alls på arv, gåvor och förmögenhet. Läs boken ´Girig-Sverige´ av Andreas Cervenka, sa jag. 

- Men, fortsatte jag, det är ändå bättre hos oss än i USA, där jag varit en hel del. Så mycket utslagning, så många uteliggare, sådant armod ser du inte i Sverige. 

Han såg lite konfunderad ut. 

- Är du journalist?, frågade han. 

- Nej, svarade jag.

Maten levererades till mig av servitrisen som pratade med honom när jag kom till restaurangen. Hon log vänligt som vanligt, men hade något ängsligt i blicken. Jag tittade lugnande på henne, reste mig och vände mig sedan mot den alkoholiserade killen bredvid mig för att säga hej då. 

- Tack för att du pratade med mig. Du räddade min dag!, sa den dödssjuke unge alkoholisten till mig då. 

- Oj!, tänkte jag lätt förvånad. 

- Jag önskar dig det bästa möjliga av de år du har kvar, hörde jag mig säga, innan jag gick därifrån med maten till mitt trygga, friska och nästan nyktra hem...

En vecka i solen

Jag har för första gången varit en vecka på Gran Canaria. Det var skönt att byta januarimörkret och det skånska vinterregnet mot lagom sommarvärme. Jag lockades med av en vän som är en rutinerad kanarieöarna-resenär. Han har varit på Islas Canarias ett tjugotal gånger. Jag har varit med honom en gång tidigare, strax före pandemin, på ön Fuerteventura. https://sandis013.blogspot.com/2019/12/all-inclusive.html

Nu bodde vi i Maspalomas längst nere i söder på Gran Canaria. Där möts man av en massiv turism. Mängder av hotell och bungalows för turister. Vi bodde i ett av de åttiofyra hotell som finns bara i området Playa del Inglés. I angränsande Campo International finns åttiotvå. Sedan ytterligare många i andra delar av samhället. Förutom alla hotell och turistboenden ser man affärer med diverse tingeltangel, matbutiker, cafeér, barer och restauranger. Och mycket bussar och bilar. Många av de som jobbar i affärer och på hotell och restauranger bor i San Fernando, en stadsdel utan hotell längst bort från kusten. 

Ingen lyxturism, tvärtom verkade det mest vara ´vanliga enkla människor´ som semestrar här, de flesta medelålders och äldre. Rörande att se gamla livserfarna par som promenerar hand i hand. Jag hörde och såg spanjorer från fastlandet, tyskar, engelsmän, holländare, svenskar, danskar, norrmän och finnar. Ja, vi såg flera finska tangokrogar (foto) och karaokeställen i området där vi bodde! Finfin lång havspromenad och vidsträckta sandstränder, t.o.m. en liten öken, Dunas de Maspalomas. Flera områden längs stranden var för nakenbadare. Ingen katolsk moralism här!  

Kanarieöarna, särskilt där vi var, verkar vara totalt beroende av turism. Man undrar hur det var här under pandemin, eller före turismens tid för den delen? Men jag hör att Spaniens ekonomi numera går bra, bättre än i de flesta europeiska länder. Människor flyttar till Spanien och bidrar till det ekonomiska uppsvinget. De kommer särskilt från länder i Sydamerika. Spanjorerna är duktiga på grön energi och de är världsledande på att producera vindkraft. Till år 2030 skall 81 procent av landets energi vara grön. Vi såg solcellsparker och massor av vindkraftverk under de bussresor vi gjorde.

Kapellet San Antonio i Vegueta

En dag åkte vi med det lokala bussbolaget Global till huvudstaden Las Palmas som var större än jag föreställt mig, runt 380.000 invånare. Staden är grundad på 1400-talet. Nära katedralen Santa Ana ligger den gamla stadsdelen Vegueta med byggnader i spansk kolonialstil. Dit hittade vi så småningom efter att ha passerat förbi 7-8 konditorier /bagerier på jakt efter en kall öl.

Om jag tvekade lite att följa med kompisen till Kanarieöarna berodde det på det numera nästan förbjudna uttrycket ´flygskam´. Skall jag bidra till att att smutsa ner atmosfären med mer koldioxid för en vecka med sol? Jag har en son som inte kan tänka sig att flyga om det inte är absolut nödvändigt. Hmm. Men det var många år sen jag flög sist, så jag bestämde mig för att hänga på. 

Men fem timmar i var riktning i ett fullproppat charterflygplan är en prövning. Jag som är van att åka tåg tycker att det är mycket trångt. Det gäller att hålla in armbågarna och det går inte att sträcka på benen. Personalen går med sina specialformgivna mat-, godis- och dryckesvagnar och trängs med kissnödiga resenärer. Inte kul!

När vi lämnade Playa del Inglés var det några mörka moln på himeln och det föll ett lätt men välbehövligt regn! Och när vi landade på Sturup möttes vi av ett kompakt mörker och en en frisk men kall skånsk vintervind. Plus en grad celsius, +1°C. Borta bra men hemma bäst? Tja, jag måste erkänna att det också var rätt bra i solen på det superturistiska Playa del Inglés...

Jag glömmer namnen

År läggs till år och minnet sviktar. Jag glömmer namnen på bekanta, konstnärer, författare, artister m.fl. Allt för mycket av det jag mindes förr har försvunnit långt in i hjärnans vindlingar och hittar bara långsamt fram igen. I de flesta fall dyker det upp så småningom. Än så länge. När jag talar med vänner och bekanta som är någorlunda jämnåriga säger de att de har samma problem. Det är en liten tröst att man inte är ensam.

En gång i tiden var jag bra på att komma ihåg namn, händelser, årtal och allt möjligt annat. Minns att jag kom tvåa i Nutidsorientering på min gymnasieskola trots att jag inte var något skolljus. Minnet var då klart som en porlande skogsbäck. Idag framför SVTs ”På Spåret” är jag ganska chanslös. En del svar kommer direkt, men ofta tar det för lång tid för hjärnan att koppla rätt, och en del frågor handlar om populärmusik eller ungdomsföreteelser som jag inte har snappat upp.

Namnen på mina systrars många  barn, barnbarn och respektive har jag uppskrivna att kika på vid behov. Samma med en del vänners anhöriga och grannens fru och barn liksom särbons systrars barn, barnbarn, män och sammanboende. ”Kom så glömska med din grönska” sa en gång Lasse Lucidor i Ferlins dikt. Det är alltför mycket man förväntas kunna och komma ihåg. Funktionerna som en gång var på topp saktar ner. Kanske kompenseras det av den erfarenhet man lagrat och, trots allt, av ett visst lugn när man betraktar tillvaron. 

Men vissa saker och namn glömmer jag inte. Jag påminns ständigt om tillståndet i världen. Det är lätt att förtvivla. Trumph tycker att Kanada och Grönland skall tillhöra USA och sydafrikanskfödde Musk hatar fackföreningar och sponsrar diverse nationalkonservativa krafter i Europa och världen. Jag får en känsla av att de herrarna är redo att göra en deal med Putin om vissa delar av Europa. Den hyllade demokratin verkar vara på dekis, medan diktaturerna och autokratierna vinner terräng. Suck!

Jag kommer också ihåg att jag på nyårsafton åkte SJ-snabbtåg till Linköping och hem till Lund igen på trettondagen. På uppfärden blev det fordonsfel och hela tåget fick evakueras till ett annat. Jag kom fram knappt tre timmar försenad, men SJ satte snabbt in mer än dubbla summan på mitt biljettkonto. Den helt punktliga och felfria hemresan i storm och snö blev gratis. Tack för det! 

Bland annat på grund av att det är miljövänligt åker jag tåg ganska ofta. Men det gör inte de flesta politiker och beslutsfattare. De flyger eller kör bil och verkar inte förstå hur många som tar tåget. Politikerna har i årtionden underfinansierat järnvägarna. Det är inte lätt för de alldeles för många järnvägsbolagen och för det allt för stora trafikverket. De kämpar med splittring, inkompetens, trängsel på spåren och för små resurser. Jag minns att det första denna regering gjorde var att skrota planerna på nya högst behövliga stambanor Malmö – Stockholm – Göteborg via Jönköping. I stället satsade de på höjd elskatt, på smutsigare och billigare bensin och diesel och på sponsring av flyget. https://www.svtplay.se/video/Kv1YndG/hur-fan-hamnade-vi-har/1-jarnvagskollapsen

Nu försöker jag glömma tråkigheterna och hoppas på kloka beslut och freds-uppgörelser och på att vi i framtiden kan minnas år 2025 som ett år som blev bättre för mänskligheten än vad man befarade.