Föds det för få barn?

I olika medier ser och hör jag att flera länder har så lågt barnafödande att befolkningen minskar. Det kommer på sikt att leda till att få unga måste försörja många gamla. För att hålla balans mellan antalet födda och antalet döda, så att befolkningen inte minskar, skall det födas 2,1 barn per kvinna. Nyligen meddelades att nativiteten i Sverige är den lägsta sedan slutet av 1700-talet. Strax under 1,5 barn per kvinna. Födelsetalen hos oss ökade under 2000-talet fram till runt 2010, men har sedan minskat. Varför är det så, undrar jag?

Hur är det i resten av Europa? Jo, det är ännu lägre i sydeuropeiska länder som Malta(1,1), Spanien(1,19), Italien(1,25) och Portugal(1,35). I övriga världen ser det olika ut. Det är mycket högt barnfödande i flera afrikanska länder: Niger(6,8), Tchad(6,3), Somalia(6,3), m.fl. Däremot är det väldigt lågt i asiatiska länder som Sydkorea(0,83), Kina(1,2) och Japan(1,26). Se landguiden (2021) nedan.

Orsakerna till att det föds få barn i vissa rikare länder är flera. Dåliga möjligheter för kvinnor att kombinera yrkesliv med barnafödande. Många kvinnor vill utbilda sig och skaffa jobb först. Tillgång till barnomsorg och föräldraledighet skulle underlätta, men inte alla länder erbjuder det till rimlig kostnad. Hög medelålder för förstföderskor. Stora utgifter för barnen och deras utbildning avskräcker i en del länder (t.ex. Sydkorea). Kulturella normer och brist på jämställdhet mellan könen är också ett problem. I World Economic Forums Global Gender Gap Index som mäter jämställdhet ligger Japan på plats 125 av 146 länder, Sydkorea på plats 105, Kina på 107:e plats och Italien på plats 79. Många moderna unga kvinnor prioriterar bort att ha barn.

Min ena systers `gubbe´ hade finska föräldrar. Han hade tretton syskon! Det var då det, han är 70-plussare. Också i Sverige var barnkullarna stora förr, kanske av samma skäl som att det föds många barn i Afrika idag. Då födde man nog barn delvis för att säkra sin framtid. Numera är framtiden för oss osäker på ett annat sätt. Miljöproblem och rädsla för klimatkollaps och förutom lokala krig också risk och rädsla för undergång i en nukleär apokalyps. 

Även om man inte fruktar framtiden på det viset, så väntar som sagt många kvinnor med att föda tills efter de är färdigutbildade och har arbetat ett slag. Jag känner par som har valt att inte skaffa barn, och flera män som steriliserat sig efter att de avlat ett eller flera barn. Jag fick tre fina ungar. Dottern, som tragiskt nog dog i cancer endast 41 år gammal, fick inga barn. Mina två söner har två var. Även om mitt index var 3,0 har inte utdelningen vidare varit jättestor.

Länge talade man om riskerna med överbefolknig. Kan det vara bra om världens befolkning minskar? Se nedan på Ted Talks där utvecklingsoptimisten Hans Rosling talar om hur den globala befolkningstillväxten avtar. Om jag har förstått rätt var hans tes att människor skaffar färre barn när de får det ekonomiskt, utbildningsmässigt och materiellt bättre. Och då behöver det kanske inte vara negativt om befolkningens antal sjunker.

Om jag fattat rätt hade Sveriges befolkning minskat utan invandring. Migration löser problemen för många höginkomstländer. Allt fler kvalificerade jobb rekryteras utomlands. Dessutom utförs, i vårt och liknande länder, "enklare” jobb som chaufför, lokalvårdare, matbud, byggnadsarbetare, vårdbiträde, restaurangpersonal m.fl. ofta av invandrare eller av folk med sådan bakgrund. De nationalkonservativa krafterna vill helst stoppa invandringen helt. Vi och dom. Ett trist stamtänkande tycker jag. Tror inte heller att dessa nationalister är jättebra på att avla egna barn. Möjligen är de nöjda med att vi blir färre i Sverige?

https://www.ui.se/landguiden/statistik/topplista/?factid=943dc176-04da-e511-9c3d-f01faf3e8f24&charttype=bar&countries

https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2023/augusti/barnbrist-svarlost-samhallsproblem/

https://www.ted.com/talks/hans_rosling_global_population_growth_box_by_box?muted=false&referrer=playlist-the_best_hans_rosling_talks_yo

Gammal då och nu

Mina mer eller mindre jämnåriga vänner säger att de känner sig unga, eller i alla fall pigga, att sinnet är ungt även om det knakar lite i kroppen ibland. De flesta av mina någorlunda jämnåriga manliga vänner är äldre än vad deras fäder blev. Min far blev 75 år gammal. Är vi äldre ungdomligare och friskare nu än våra far- och farfarsgenerationer? I så fall varför ? 

I Sverige var år 2023 mäns medellivslängd 81,2 år och kvinnors 84,8. På 1950-talet var den ca 71 år för män och 74 för kvinnor. Under andra halvan av 1700-talet var den ca 37 år för kvinnor och något lägre för män, runt 100 år senare låg medellivslängen på ca 44 år. Huvudsakliga skälet till genomsnittligt kort livslängd förr var att barnadödligheten var hög. Statistik alltså! Men inte bara det. Med stora framsteg inom barnsjukvården och inom sjukvård i allmänhet blev medellivslängden allt högre. Också bättre kost och bättre levnadsförhållanden har bidragit, antar jag.

Livsperspektivet förändras med åren, men gjorde så mer förr än nu för tiden. Vi klär oss inte gamla, som man gjorde då. (På bilden intill solar sig min farfar på stranden vid pensionat Strandbaden,1952.) De gamla förr promenerade fint i en park, numera rör vi oss mer, gympar och tränar. Gamla idag sägs t.o.m. ha mer och bättre sex än förr. Man talar om 70 som det nya 50. (Bok av TV-kände -studio 65- Ingemar Skoog). Det blir också som en slags besvärjelse. I vårt samhälle är döden avlägsen eller ganska osynlig. I alla fall vill vi inte se den.

Farmor på stranden 1952

Den mentala skillnaden mellan ung och gammal har minskat en hel del med tiden, kanske särskilt bland män, tror jag. (Kvinnor var nog också förr  närmare de unga.) Det är väl både bra och dåligt. Det har blivit ett kamratligare och naturligare förhållande mellan yngre och äldre, men den respekt för vuxna och äldre som fanns i min ungdom har minskat eller försvunnit. Kanske bidrar detta, att vi äldre idag ofta känner oss som kompisar med de unga, till att vi känner oss yngre? I alla fall vill vi framstå som yngre än vad vi faktiskt är.

Detta gäller nog 40-, 50- och 60-talisterna som växt upp i en tid med framtidstro och allt bättre materiella förhållanden? Men det är även en klassfråga. Alla tillhör inte en tämligen välmående medelklass: I Sverige och Europa dör också idag många för tidigt på grund av en kombination av låg utbildning, dåligt boende, hårt kroppsabete och skral ekonomi. 

Jag har vänner med opererad rygg, opererade knän eller höftleder, med pacemaker och ballongvidgade kranskärl, med prostataproblem eller med leukemi-diagnoser. Själv går jag runt med hjärtflimmer och har haft en lindrig stroke. Dessutom har många av oss någon form av artros. Men vi är rätt pigga och glada ändå. Mycket sitter i hjärnan och i den bild vi har av oss själva. För det fysiska åldrandet är oundvikligt, vårt DNA skadas under livets gång och det bildas allt färre nya celler. Men, hej hopp vi vill dö med flaggan i topp!

Om femton år?

Själv försöker jag hålla mig i form med lite bensprattel på morgonen och genom att gå i genomsnitt minst 5 km om dagen. Jag håller igång ett ganska aktivt socialt liv och har ändrat mina kost- och alkoholvanor en del. Som väl självförsörjande pensionär kan jag än så länge välja vad jag vill göra, vart jag vill resa och vem jag vill umgås med. Ingemar Skog skriver i sin bok att äldregenerationen av idag har sin lyckligaste tid mellan 65 och 80 års ålder! Får se vad som väntar efter 80? Men jag känner mig ganska väl förberedd och hoppas på att dö ung. I sinnet alltså.

https://sandis013.blogspot.com/2014/10/tank-om-man-visste.html