Adventskaffe i Göteborg

Jag brukar bjudas in till kaffe den första söndagen i advent av en väninna i Göteborg. Det är den dagen man tänder det första av de fyra ljusen i adventsstaken och då julstjärnan glimmar i fönstret i en tid då mörkret tätnar alltmer. Jag är med på den lilla adventsfesten så ofta jag kan. Den här gången for jag upp genom kvällsmörkret med snabbtåget dagen innan och övernattade på en ungdomsväns soffa. Det är hans ex som bjudit in till adventskaffet.

Det är mycket kring advent. Som adventskalender, adventsstjärna och adventsljusstake. De härstammar alla från Tyskland där de skapades under 1800-talets andra hälft. Till Sverige kom de på 1930-talet. Adventsljusstaken har fyra levande ljus. Den elektriska sjuarmade ljusstaken som också tänds i adventstid är ett påfund av svenska Philips från 1934. Traditionen med gran till jul är äldre. Inomhusgranen med julutsmyckning kommer också från Tyskland och lär ha funnits i Sverige för första gången på herrgården Stora Sundby i Södermanland år 1741.

Jag vet inte om det är en gammal tradition att dricka adventskaffe, men advent har firats mycket länge som en förberedelse till firandet av den dag då man tror att Jesus föddes. För länge sedan var advent en fastetid. Så är det inte längre. Men även i en ganska avkristnad tid lever en del av dessa traditioner kvar utan att många av oss är medvetna om det. Numera har kanske materialismen besegrat andligheten.Tänk bara på julafton! Många har glömt varför tomten kommer med presenter. Och vad granen har att göra med Guds sons födelse födelse vet jag inte. 

Är det en slump att Jesus födelse har förlagts till några dar efter årets mörkaste dygn, så att vi efter hans födelse går mot allt längre och ljusare dagar? Eller beror det på att vi i germanska områden redan på hednisk tid firade en slags jul vid midvinter-solståndet som infaller strax före julafton? Här uppe i norr har vi i alla fall behov av fest och konstgjort ljus när solen visar sig så lite i decembermörkret. Och det är väl bra att vår religion förser oss med datumbundna tillfällen till ljus samvaro och fest: Allhelgona, Advent, Lucia, Julafton, Påsk och kanske Pingst. Bara nyår och midsommar är väl ”hedniska”, kanske också halloween. 

Jag gillar att hälsa på i Göteborg som jag har flera band till. När jag lämnar centralstationen för att på Drottningtorget ta ”vagnen” (=spårvagnen) till Majorna, ser jag ljusdekorationerna flöda på hotellet som en gång var postens huvudkontor. De har kanske inte mycket med advent att göra, men de ser trevliga ut i vintermörkret

Vid pressbyråkiosken ser jag på löpsedlarna om hur Putinryssland terrrorbombar sitt grannland Ukraina. Det är ryssarnas grymma adventshälsning till ett folk som nu till stor del får leva i mörker utan vatten, värme och el. Trots alla bilder på detta i press och TV är det svårt att som välmående svensk föreställa sig eländet och lidandet. Och oförståeligt att ryskortodoxa kyrkan går hand i hand med Putin i detta smutsiga krig!

Men första adventkaffet smakar gott, det är trevligt, ljusen är tända och vännerna minglar. Senare på kvällen traskar jag hem till kompisens soffa. Han har gått hem lite tidigare. Vi tittar på fotboll en stund. Utanför vilar det snölösa adventsmörkret över staden Göteborg. 

Stockholm ToR

På något sätt finns Stockholm i mitt hjärta. Kanske inte så konstigt eftersom båda mina föräldrar kom därifån. I min tidiga barndom bodde jag först i Hammarbyhöjden och sedan i Årsta. Farsan fick jobb i Malmö och familjen flyttade dit strax innan jag fyllde sju. Resten av släkten bodde kvar. Farfar och farmor och två kusinfamiljer i Ekhagen, morfar och mormor på Odengatan och en kusin med sin mor bodde i Tanto på den tid då sockerbruket ännu fanns där.

Första tiden i Malmö var jag inte så sällan en ”jävla stockhólmare” på grund av min uppsvenska dialekt. Som jag minns det besökte vi släkten i Stockholm minst en gång om året. Efter några år förskånskades mitt tal så att jag blev kallad ”jävla skååning” av stockholms-kusinernas lekkamrater. Det gick över med tiden, men tungspets-R-en har jag kvar än idag! Åren går. Jag har varit i Stockholm många gånger sedan jag flyttade därifrån. Min äldste son och min ena syster har bott där. En vän sedan tidiga ungdomen bodde där. Flera släktingar och vänner finns kvar och några är ditflyttade. Nyligen reste jag upp till huvudstaden för att hälsa på några av dem.

Det var ett slag sedan sist. När jag klivit av tåget från Lund möttes jag snabbt av en storstadskänsla som är lite överväldigande och inte helt positiv. Först ett jättestort stationsrum och ett myller av gångar till tunnelbana och pendeltåg, en ständigt bullrig och stressig gatutrafik, väldigt många människor varav de flesta verkar ha bråttom och vara instängda i sig själva. Men kanske är de bara effektiva och målmedvetna? I alla fall finns en ganska hetsig och stressig känsla i luften.

Men kollektiv-trafiken i det mycket vidsträckta stockholms-omådet är imponerande effektiv. (Kanske med undantag för trafiken österut från Slussen). Tunnelbana, lokaltrafiktåg, spårvagn, bussar och båtar. Jag var i Segeltorp, Silverlife på Värmdö, Nacka strand, Gamla Enskede, Djurgården, Järla strand och Tullinge. Förutom kors och tvärs på Söder, Gamla stan + Riddarholmen (där jag bodde) och i Centrum. Till skillnad från Skånetrafiken erbjuder Stockholms Lokaltrafik (SL) pensionärsrabatt. En veckas resande för 290 kronor! Och alla elsparkcyklar står snyggt parkerade på anvisade platser. Där har andra städer något att lära. Pluspoäng för det! 

En Stockholmsresa innebär mycket nostalgi för mig. Kanske inte så mycket för barndomsåren som för minnen som väcks från senare vistelser ensam och med personer som stått mig nära. Också fd fru och flickvänner. Sommaren 1963 bodde jag i min farmors tomma lägenhet i Ekhagen när jag praktiserade på en stor reklambyrå. Jag körde upp från Skåne på min Lamretta TV 175. En nära vän från ungdomsåren i Blekinge skärgård bodde större delen av sitt liv på olika ställen i Stockholm. Jag bodde ofta hos honom när jag var där, men han finns inte mer.

Nästan var än man befinner sig i Stockholm finns det fina miljöer. Spännande ny och gammal bebyggelse, alltid nära till berg, kullar och skogar, öar och vatten. Jag diskuterade nyligen med en före detta kollega och pianist som numera bor i Köpenhamn om viken nordisk huvudstad som är vackrast. Han höll på Köpenhamn, jag håller fortfarande tveklöst på Stockholm! Jag flanerade den här gången ensam en del i Gamla Stan och på Söder och kände historiens sug. För något år sedan läste jag den utmärkta boken ”Fukta din aska - C.M.Bellmans liv från början till slut” av Ernst Brunner. Nu kände jag igen en del namn på gator och platser från den boken och anade att Carl Mikaels ande svävande över det hela... 

Ändå är borta bra, men hemma bäst även för mig. I min ungdom berättades historien om Malmöbon som varit på besök i Huvudstaden. Han tyckte att kungliga slottet och mycket annat var fint, men det bästa med den sta´n var ändå tåget hem till Malmö! Så illa är det inte för min del. Jag gillar verkligen att besöka Stockholm, men det kändes inte helt fel att efter intensiva dagar där sätta sig på snälltåget hem mot lugna fina Lund!