Generationsskiftet

Äldste sonen fyllde femtio år nyligen. Det kändes konstigt och lite overkligt. Det känns som det inte var så länge sedan jag själv stod där på femtioårstoppen beredd att så sakta kliva nedåt i ålderstrappan. Nu blev det inte så - jo jag blev som alla äldre för vart år - men livskvalitén blev inte sämre, snarare tvärtom. Det gick inte utför. Jag har haft det gott och livet har varit snällt mot mig. Bortsett från den stora sorgen över dottern som dog alltför ung förra året!

Mina båda söner lever i fasta förhållanden, båda har två barn. Några av deras kusiner i sena fyrtioårsåldern skiljer sig. Den generationens liv rullar på och jag, en ganska gammal man, tittar på. Jag lever på ett annat, lugnare sätt. Några av mina nära vänner har dött. Jag ser livet från en annan utsiktsplats. 

Mina föräldrar nygifta

Det var också sorgligt när mina föräldrar gick bort, pappa dog i början av det år jag fyllde femtio, mamma levde ända till 2017. Han blev 75 år och hon 96. Att föräldrarna dör före sina barn räknar man med, man är oftast vuxen då och beredd att ta över stafettpinnen. Men det egentliga generationsskiftet sker inte sällan innan föräldrarna har lämnat jordelivet. Redan före min fars död kände jag stort ansvar för fritidshuset som han lämnat över till sina barn. Det var min och systrarnas tid att förvalta det.

Förra helgen samlades vi och fem av våra barn och några barnbarn vid det huset. Delar av plåttaket på sjöboden hade blåst av ett par gånger, så vi hade beslutat att plocka ner det och lägga på takpapp i stället. Jag som ofta har lett och planerat det praktiska arbetet på fritidshuset googlade och läste på. Jag räknade bara med att vi skulle hinna ta ner plåttaket och reparera det underliggande gamla papptaket. Och lägga på ett nytt vid ett senare tillfälle.

Jag började instruera ”ungdomarna”, men takreparation togs över helt av mina två söner och deras tre kusiner. Dom skickade mig att köpa femtio kvadratmeter takpapp och asfaltklister, takkitt och pappspik till det. Dagen efter var det nya taket på plats! Jag hade bara tittat på medan jag småreparerade bryggan och lagade ett trasigt fönster. Systrarna stod för mat och trädgårdsarbete. 

Den nya generationen hade tagit över! Dom planerade redan entusiastiskt att klä bryggan med trädäck, flytta bastun och ändra om sjöboden och göra den mysig och beboelig. Jag kände lättnad när jag förstod att det var dags att lämna över till dem. Och vi syskon var glada över att vi förberett våra barn väl på att ta över skötseln av ”släktens fritidshus”

Dagen efter fikade och snackade jag i Lunds botaniska trädgård med en nästan jämnårig vän om hur skönt det är när barnen tar över ansvaret för ett ärvt hus. Hon har liknande erfarenheter. Med ålderns rätt kan vi ta det lugnt och dag för dag njuta av livets mogna frukter. Som i visan: Var dag är som en gyllne skål / Till bredden fylld av vin / Så drick min vän, drick sol och doft / Ty dagen den är din.

I gott mod skriver jag mitt testamente. Känner mig ganska ung även om jag har många år på nacken. Jag har inte uträttat lika mycket som den välkände låtskrivande och sjungande vännen från ungdomsåren på Limhamnsvägen 12 i Malmö. Men jag är nöjd ändå, och också jag vill numera ”bara va en gammal man”.    

https://www.youtube.com/watch?v=BWu-D-s-mJg

Ett paradis på Jorden

Motsatsen till krigshelvete är väl paradis. En idealiserad plats som är harmonisk och tidlös, där fred, lycka och välstånd råder kallades i det gamla Persien pairidaeza. Landets kungliga trädgårdar fyllda av frukt- och prydnadsträd, blommor och djur, lär den grekiska författaren Xenophon (430-354 f.Kr) ha kallat paradis. Han använde det grekiska ordet paradeisos för att beskriva dem. Så fick sådana idealplatser ett namn som följt med in i vår tid. Här exempel på andra namn på paradisliknande platser:

Edens lustgård är enligt enligt Första Mosebok det paradisiska trädgårdslandskap, som Gud gav åt Adam och Eva, de första människorna. (Bild: Adam och Eva i Paradiset. Lucas Cranach d.ä.1472-1553) Också i Koranen nämns Edens lustgård som en trädgårdsliknande plats där män och kvinnor skall leva för evigt i ett paradisiskt tillstånd. Columbus trodde han kommit till Edens lustgård när han gick iland på ön Hispaniola, nuvarande Dominikanska republiken och Haiti. Varför människorna fick lämna Edens lustgård beskrivs i Bibeln och bland annat i John Miltons Det förlorade paradiset (1667). Många av oss längtar nog tillbaks till den där idylliska platsen.

Shangri-La är i James Hiltons bok Lost Horizon (1933) benämningen på en fiktiv paradisisk plats, ett litet lama-land gömt mellan höga bergstoppar någonstans i Tibet. Den litterärt ganska medelmåttiga boken har översatts till många språk och sålts i flera hundratusentals exemplar. Den kom också ut som film 1937 regisserad av av Frank Capra. Idag är kanske det påhittade namnet Shagri-La den vanligaste benämningen på en drömd pardisisk plats på Jorden. 1942 gav president Frankin D. Roosevelt presidentens ”hideaway-ställe” namnet Shangri-La (Se foto nedan). Numera heter det Camp David. Namnet på J.Hiltons påhittade paradis är till och med så eftertraktat att häradet Zhongdian i sydvästra Kina officiellt bytte namn till Shangri-La år 2001! https://www.pgrahn.com/home/Blogg/Poster/2013/1/16_Ashoka_-_gudarnas_alskade.html

Eldorado betyder på spanska Den förgyllde. Platsen är en mytologisk utopi som är placerad någonstans i Sydamerika, fylld av guld och rikedomar. Myten uppstod och spreds av spanska conquistadorer på 1500-talet. Som jag förstår det är Eldorado inget paradis utan en plats full av guld, en plats för skattsökare. Många expeditioner har sökt El Dorado. År 1545 tömdes till och med en sjö i Anderna i hopp om att hitta den gyllene platsen, men man fann bara en mindre mängd guld. Sökandet efter Eldorado fortsätter än idag...

Utopia är inte ett verkligt eller fiktivt trädgårdsliknade paradis utan en benämning på ett alternativt och bättre samhälle. Utopia (1516)  är en bok av engelsmannen Thomas More, delvis inspirerad av Americo Vespuccis beskrivning av ett sydamerikanskt indiansamhälle. Boken beskriver ett tänkt mönstersamhälle på en ö någonstans väster om Europa. Ordet utopi (= ouppnnåeligt ideal, önskedröm, idealsamhälle) kommer alltså från den boken. (Bild: Träsnitt ur 3:e upplagan, Ambrosius Holbein 1518)

Arkadien beskrivs som ett idylliskt, ursprungligt landskap oförstört av civilisationens krav. Det är ett område i Grekland, känt sedan före antiken. Arkadien har av poeter och konstnärer, särskilt under renässans, barock och rokko, använts som en sinnebild för en plats av paradisisk oskuld och stilla lycka.

Lycksalighetens ö. Det har funnits och finns kanske fortfarande en dröm om det enkla och lyckliga livet på en grönskande solig ö, gärna någonstans i Söderhavet. När fransmannen A. De Bougainville, år 1768 kom till Thaiti kallade han ön Det nya Cythere efter den ö där kärleksgudinnan Venus enligt myten steg upp ur vågorna. Ön ansågs bekäfta Rousseaus teorier om den ädle vilden, om människans naturliga godhet före civilisationen ankomst. Kanske inte helt osant...

Men kan man tala om jordiska paradis i dessa hemska, hotfulla krigsttider? Jo, jag tror att de flesta av oss har ett behov av ett eget litet paradis, trots att det ser illa ut med vår stackars planet. När vi reser till sydligare nejder som Italien, Mallorca, Grekland, Kanarieöarna, Thailand med flera varma, grönskande och badvänliga platser är det nog försök att hitta en paradisliknande plats på Jorden. Som också kan vara ett fritidshus på landet någonstans eller en annan efterlängtad plats långt borta eller nära. En plats där man kan glömma bekymmer och tråkigheter en stund. Kanske medan man lyssnar på den här sången:  https://www.youtube.com/watch?v=Wk-J0B-e-Mk