Den sista snön

Mot slutet av andra världskriget föddes jag, men mina uppväxtår var en tid av framtidstro och välståndsutveckling. Under min livstid har jag emellertid också upplevt hur optimismen har dämpats och hur vädret har förändrats. Framtiden ser inte lika ljus ut längre.

Det är inte längre någon vinter med snö och is här nere i Skåne. När jag flyttade till Malmö 1950 och många år därefter åkte vi skidor i Öresundsparken och det var självklart att det var skridskois på dammarna där redan under jullovet. Man kunde åka till liftar och skidspår i Frostavallen eller Sjöbo om man ville åka på längden eller utför. Det var vit vinter från jul och förbi sportlovet. Kanske förgyller minnet detta en del, men klimatet har förändrats. Det tvistas lite om varför, men faktum kvarstår: Det blir snabbt varmare på vår planet. 

Snön på vinter-OS i Kina i år var konstgjord till nära hundra procent. Så lär det väl vara på många utförsåkarställen i södra halvan av Sverige också. Nu är det sportlovsvecka, men det är barmark och plusgrader på västkusten och i stora delar av sydsverige ända upp mot Stockholm. Metrologerna räknar med att den vita vintern snart är en månad kortare och att den kommer att saknas helt långt upp i södra delen av landet.

För några år sedan var jag på Svalbard en vårvecka. Det var en stark upplevelse att se det storslagna arktiska landskapet och djuren där. Där uppe blir det varmare dubbelt så snabbt som på sydligare breddgrader. Isarna smälter oroväckande snabbt. Vad är det för framtid som väntar oss?

Medan jag skriver detta invaderar Rysslands krigsmakt sitt grannland på ett sätt som liknar Nazitysklands angrepp på Polen. Europa har fått en ny krigsgalen diktator. Skall man då bekymra sig över klimatet? Ja, det skall man, även om fruktan för ett nytt världskrig tar över. Jag tänker med sorg i hjärtat på mina barns och barnbarns framtid! 

Envåldshärskare och auktoritära regimer verkar vara mycket rädda för demokrati och för den frihet för medier och individer som den innebär. I demokratier är det mycket svårt att genomföra beslut mot folkmajoritetens vilja, men i autokratier går det lätt. I diktatoriska stater borde det alltså vara enkelt att införa regler som minskar föroreningen och uppvärmningen av vårt jordklot. Men det sker inte, det struntar man i. I stället repression och koncentration av ekonomisk och politisk makt till en liten elit. Man stärker hemlig polis för att kontrollera befolkningen och satsar stort på militär upprustning. När maktspelet drar igång skiter man bokstavligt talat i miljön. Detta verkar gälla oberoende av politiska förtecken. 

Snön smälter och de vita vintrarna försvinner. Inte alla bekymrar sig över det trots forskarmajoritetens upprepade varningar. Antagligen behöver vi stå i vatten upp till halsen innan vi inser allvaret. Om vi inte innan dess är involverade i ett nytt storkrig eller vandrar i en radioaktiv öken... 

Det är så extra sorgligt med alla dessa högst påtagliga varningssignaler när man samtidigt ser hur mycket klokhet, välvilja och omtanke, hur mycket gott och vackert det finns i världen. Vi borde kunna leva tillsammans i fred och frihet och ordna planeten till det bästa för allt liv på jorden. Den drömmen har många drömt, men hur gör vi för att den skall bli sann?

https://www.youtube.com/watch?v=2Pf_DntbQ8Y

Din plats på jorden

Hur många i vår tid har en känsla för sin hembygd, för ett ställe eller område som man kan kalla sin plats på Jorden? Många av oss flyttar av olika orsaker flera gånger under livet, och därför hinner vi kanske inte rota oss riktigt någonstans. Ofta splittras familjerna av separationer och även i stabila familjer drar barnen inte så sällan iväg åt olika håll när de blir vuxna. Vi ser oss hamna på en plats vi inte riktigt valt, en plats dit omständigheterna och slumpen placerat oss. Kanske sitter vi där med en längtan tillbaks dit vi kom ifrån, en hemlängtan.

Många av oss känner igen dessa strofer: ”Jag längtar hem sen åtta långa år. I själva sömnen har jag längtan känt. Jag längtar var jag går - men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.” Denna heidenstamska längtan till barndomens platser och lekar känner nog många av oss igen. Men kanske kommer den först när man levt en stor del av sitt liv? 

Alla har vi en fysisk livslinje. De flesta har bott på olika ställen. Så här ser det ut för min del: Född i Kristianstad – Tidig uppväxt i Stockholm på Hammarbyhöjden och i Årsta – Många återbesök till huvudstaden, särskilt Ekhagen där farfar och farmor och två kusiner bodde - Alla barndomens somrar på morfars & mormors sommarställe Grönviken i Sörmland – Hela skoltiden i Malmö – Från 12 års ålder många somrar, helger och andra dagar på en ö i Blekinge – Eget boende i Malmö – Studenttid i Lund – Karlskrona och första riktiga jobbet – Åkarp, diverse strul – Umeå, nya universitetsstudier – Många besök i Göteborg med omnejd - Lund igen, flytt tre gånger innan jag stannade där jag är nu. - Mycket tid i Linköping och i trakten kring särbons sommarhus Bönemåla i norraste Småland.

Finns det någon plats där jag har vistats som barn som jag känner är min plats på jorden? Många ställen lyser vackert i minnenas allé: Morföräldrarnas Grönviken vid en havsvik nära Oxelösund. Ekhagen i Stockholm där farföräldrarna och två kusiner fanns. Hälsingborg kring Pålsjöbaden där min faster bodde. Området kring Ribersborg i Malmö. Ekö i Blekinge. Jag håller med Heidenstam om att det finns ett särskilt sug i barndomsminnena! Men ofta är det ett nostalgiskt glimmer. När man återvänder finner man sällan det som var en gång.

Genom livet har jag många goda minnen av andra platser som jag ibland kan längta till: Tänndalen, Öland, Gotland, Bohuslän, Västerbotten, Sarek och Kebnekaiseområdet. Kreta, Fuerteventura, Madeira, Island, Lofoten och Svalbard. Städer som Köpenhamn, Rom, Berlin, Paris och Prag. Bilresor genom många länder i Europa. Så Boston, Portland/Maine, San Francisco och Seattle i USA. Och flera flera platser till. Nära och långt borta. Minnen som dyker upp då och då. Platser och stunder som kan fylla mig med nostalgisk längtan en stund, men som tonar bort och försvinner igen.

Med en lite splittrad livslinje är det inte entydigt. Men till sist är det ändå Skåne och Blekinge. Malmö och många skånska utflyktsställen. Kusten vid Lomma och Bjärred. Lund! Alla mina tre barn växte upp där och mina båda söner bor med sina familjer i den kommunen nu. Dottern bodde sitt sista år i och nära Lund och hennes aska finns på Norra kyrkogården där. Så Lund och Skåne är min plats på jorden! Tillsammans med ön i Blekinge där fritidshuset finns. Där är gräset grönast...

https://www.youtube.com/watch?v=5MPf5gdYh88