Så hände det jag aldrig ville skulle hända. Det jag hoppades skulle dröja ytterligare många år. Försämringen som var uppenbar ville jag inte se. Men den älskade dotterns liv tog slut. Vi - hennes föräldrar, man och bröder, var med henne till sista andetaget i hennes hem. Sorgen är ogripbart stor!
Hur gör man? Jag skriver nog detta för att bearbeta sorgen. Nu har det gått knappt två veckor, men det känns fortfarande overkligt och svårt att fatta att hon inte finns mer. Det är tröttsamt att inse förlusten och att leva vidare med den. Hennes död vilar som en sordin över tillvaron.
Hon skall begravas om ett par veckor och det måste planeras. Jag har haft stor hjälp av äldste sonen. Allt praktiskt kring det ser ut att falla på plats. Nu befinner jag mig på en fin naturskön plats i norraste Småland tillsammans med min "kärbo". Här får jag vänlig omvårdnad och försöker samla kraft.
Jag är nog mer disträ än vanligt. Tankar på dottern dyker hela tiden upp i mitt huvud. Varför skulle hon så ung drabbas av den grymt dödsbringande sjukdomen? Varför lever jag, hennes gamle far, vidare utan sådana problem? Man kan tycka att livet är orättvist. Varför fick hon inte överleva mig?
Saknaden är så stor! Vi hade en nära, fin relation och den blev allt bättre med åren. Hon levde ett spännande liv och var intreserad av så mycket. Vi hade många gemensamma intressen och kunde prata med varandra om allt mellan himmel och jord. Även om döden och livets korthet. Hon var en mycket älskad dotter och blev också en allra bästa vän.
I början av juli förra året flyttade hon hem efter tjugo år i USA. Hon hade en ”dödsdom” över sig efter att man ca ett år tidigare konstaterat en mycket elak cancer. Hon hade länge önskat flytta hem och bo i ett hus på landet, nära till familj, släkt och vänner.
Hon flyttade in hos mig medan hon sökte bostad. Det blev många bilresor till olika hus på landsbygden i Skåne innan det till sist klickade. I november flyttade hon in i huset nära Löberöd, tjugo minuters bilväg från Lund. Hennes kreativa energi gick åt till att skapa ett mycket fint och personligt hem där. Det blev hennes drömhem!
Hon blev allt svagare under våren. När hennes amerikanske man, som pendlat mellan Sverige och USA, inte var där bodde jag ofta hos henne. Jag var dålig på att se försämringen. Eller ville inte. Hur mycket hon anade och förstod vet jag inte.
Hennes sista resa gick till det älskade sommarhuset i Blekinge där jag, tillsammans med hennes man och äldste bror med familj, firade midsommar. På bilden, där hon sitter med maken Jamie bak i båten på väg från huset, ser hon så glad ut. Jag kan inte fatta att hennes liv tog slut bara tio dagar senare!
Livet måste gå vidare. Kanske kommer man till sist på något sätt över sorgen, men livet kommer aldrig bli sig likt utan henne.
