Den gamle och snön

I höstas fick jag i coronans tid låna en bärkasse full med böcker av min äldste sons fru. Hon är en läsande kvinna och hade valt ut sådant hon trodde jag skulle gilla. Där fanns bland andra den utmärkta boken ”Snö” av den turkiske nobelpristagaren Oran Palmuk. Handlingen utspelar sig i den kurdisk/turkiska staden Kars under ett flera dagar långt snöfall. Medan jag läste den infann sig en kort vinter här nere i södra Sverige.

Ett snötäckt landskap är vackert! Jag har en gammal kärlek till vinter, is och snö. Kanske beror det på de tidiga ungdomsårens skridskoäventyr på dammar och sjöar i Skåne. Och på fin längdskidåkning när det fanns snö här nere. Jag gick också flera vårvintrar på tur med fjällskidor hos en kusinfamilj som hade en sportstuga i Tänndalen. Jag provade på utförsåkning några gånger i tjugoårsåldern. På 90-talet åkte jag med min och en annan familj på utförsåkarresor några gånger. Sist jag var på en fjällresa var nog 2005.

Några kortare längdåkningsturer och en del turer på långfärdsskridskor har det blivit då och då sedan dess, men det var alltså många år sedan jag åkte utför sist. Det var blankis vid Öresundskusten härom veckan. Då lockade en vän med mig ut på hockeyskridskor som jag inte använt på väldigt många år. Jag kände mig som Bambi på hal is! Med åren får man lite sämre balans och kroppen är stelare.

Jag tvekade därför något när jag fick ett erbjudande att åka till Åre med en en grupp mycket närstående släkt och vänner. Skulle jag klara branta backar i min ålder, eller skulle jag nöja mig med VM i skidskytte, alpint och längdskidåkning i fåtöljen framför teven? Jag åkte med! En fredagkväll tog jag tåget till Åre där gruppen hyrt ett hus i närheten.

De första dagarna erbjöd mer skräck än förtjusning. Visst, jag hade kunnat åka hyfsat utför en gång i tiden, men den första dagen stegade och gick jag nedför de värsta branterna. Jag hade goda handledare. Andra dagen tog en av dem tålmodig med mig genom backarna och ”stupen” i en stor del av liftsystemet. Lite av mina gamla färdigheter kom tillbaks och jag klarade hjälpligt rundan tur och retur. 

Hjärnan talar om för en att vara försiktig, att det kan vara farligt. Då tvekar man och vågar inte lita på att man kan. Övning ger färdighet också när man är äldre. Jag inser att åldern begränsar mina färdigheter, men att det till stor del handlar om att övervinna rädslan. Sista dagen åkte jag i första dagens backar i ett svep utan problem!

Det snöade en morgon. Ett tätt, stilla snöfall. Jag minns hur jag som barn och ungdom ibland ställde mig och tittade rakt upp mot de fallande snöflingorna tills det snurrade i huvudet och jag liksom sögs uppåt. Nu upphörde snöandet efter någon timme. Senare, i skymningen, satt jag och en annan snöman i bastun och tittade hänförda ut över det vackra vita landskapet.

(Det går att klicka på bilderna för att se dem i större format)

Vintervantar

Jag underskattade kylan och hade för kalla fingerhandskar när jag åkte längdskidor och långfärdsskridskor uppe i Östergötland härom sistens. Jag fick låna ett par fodrade tumvantar och insåg hur mycket varmare de är. Kall vinter. Det var länge se´n sist. När jag kom hem till Lund gick jag igenom det nästan bortglömda lådan med vintervantar och -handskar. Det fanns många! De flesta gamla, kanske närmare ett halvt sekel. De väckte minnen.

När jag gick igenom vantbeståndet imponerades jag av ”Mormors och mammas mönstrade”. Osäker på vem som har stickat dem. Men mycket arbete är nedlagt på de vackra mönstren! Det känns som de är traditionella, kanske norsk-inspirerade? De fina fingervantarna använde jag härom året med ett par maskinstickade inuti. Vackert, varmt och skönt! 

En typ av vantar, ”påsvantar med snodd”, är tättstickade tumvantar med mycket plats för fingrarna. Skulle man knyta ihop paren med det korta snodden/tofsen? Vi har kallat dem ”Gerdas fiskarvantar” efter en granne på fritidsön som jag har för mig stickade sådana vantar. Men kanske har min mor stickat några av dem? Man kunde ha dem innanför ofodrade skinnvantar (men några sådana kunde jag inte hitta). Minns i alla fall att jag haft dem under skidfärder i Sjöbo, Frostavallen och Tänndalen i min ungdom.

Det fanns två lovikkavantar i lådan. Den typen av tumvantar har sitt ursprung i byn Lovikka i Tornedalen. De var mycket vanliga i min ungdom. Det kardade ullgarnet värmde gott och var också ganska fuktavvisande. Men garnet skavde mot skidstaven. Ja, också flera av de andra ullvantarna är slitna av längdskidåkande vid i tumgreppet där de har nötts mot staven. Man kan se en del amatörmässiga lagningar. Några kanske gjorda av mig... 

Nyare tiders fingerhandskar i konstmaterial har jag använt mest vid utförsåkning. Ganska tråkiga, men de har fungerat väl. Efter att ha legat nerpackade flera år kommer de kanske fram igen under sportlovet i år. Men det blir nog ändå mer nyinköpta skinnvantar som kommer att användas då.

Jag var på en roadtrip i Härjedalen/Jämtland med ”fjärrbon” vintern 2018. Det var över tjugofem grader kallt i Hede en kväll. Jag frös om händerna. Dagen efter inhandlade jag i Funäsdalen ett par Hestra tumvantar i skinn. De värmde. Vinterhandskarnas Rolls Royce! 

Och härom dagen var jag med dottern på Erikshjälpen på väster i Lund och hittade av en slump(?) ännu ett par härliga Hestra tumvantar i skinn/tyg till ett mycket bra pris. Det var det enda jag köpte förutom att fika på cafeét där. Ett tecken på att min hjärna fokuserade på vintrig handbeklädnad för första gången på länge! Egentligen behövde jag inte de där vantarna. 

Men nu är jag i alla fall väl försedd med varma vantar för denna och kommande vintrar. Under resten av mitt liv. Men frågan är om jag kommer att få användning av dem igen. I ett allt varmare klimat kan det dröja länge till nästa kalla vinter här nere i Skåne. Så länge att jag då kanske helst sitter inomhus eller redan har nått de sällare jaktmarkerna...