Nyordslistan verkar bli allt populärare. Nya ord introduceras varje år i det svenska språket. Antagligen försvinner lika många. Intressant i alla fall att språket hela tiden förändras. Nu vet jag, även om jag är lite för gammal, att jag nog kallas boomer, dvs en något insnöad människa född mellan 1946 – 1964. Förre finansministern Per Nuder kallade nedsättande efterkrigs-generationen för ”köttberget”. Idag kallas han själv av den unga generationen för boomer eller boomare. Det vill säga en person som orsakat dagens problem och inte förstår den unga generationes frågor. Jag tycker själv inte att jag är en sådan. Kanske har jag fel.
Men är jag också en kanskeman (= en man som inte vill engagera sig fullt ut i ett förhållande)? Jag har levt genom flera förhållanden. Kortare och längre. Jag har nog varit förälskad i början, men det har ofta gått över och förhållandet har tagit slut efter en tid. Ibland är det hon som har lämnat. I mig har det många gånger funnits en tvekan och tyvärr har det varit lättare att haka upp sig på avigsidor än att omfamna det som varit bra. Tanken att det kanske finns någon bättre att leva med har funnits i bakhuvudet. Jag har aldrig varit en kvinnojägare utan egentligen en romantiker som antagligen sökt den perfekta, fast jag vet att hon inte finns.
Jag har varit gift på riktigt en gång, och det förhållandet varade i över tjugo år. Sedan dess har jag haft särboförhållanden. Jag har avstått från att bo heltid tillsammans. Ytterligare ett ett bevis på att jag tvekat att ta steget fullt ut. En kanskeman... Det har gått så långt att jag trivs med att-träffas-ibland-livet. Det finns så många andra: Vänner, barn, systrar, svärdöttrar, barnbarn med flera. Det finns en frihet i att ha mycket tid som jag själv bestämmer över. Ensamheten kan nog vara större i tvåsamheten.
Finns det också kanskekvinnor? Jo, dom finns. Jag känner flera som på lite äldre dagar lever ensamma. Som har äktenskap och parförhållanden bakom sig och som inte måste bo ihop med en man igen. Är det inte i statistiken så att det är vanligare att kvinnan lämnar äktenskapet? Ofta kvinnor med bra jobb och utan problem att försörja sig själva. Liksom språket förändras, ändras samlevnads-formerna. Singel eller särbolivet ger större frihet att leva, inte minst för kvinnor.
Det har hänt så mycket på två generationer. På mina mor- och farföräldrars tid levde man livet ut i äktenskapet. Att hoppa av för att få ”frihet” eller för att hitta något bättre var ytterst ovanligt. Idag är det inte längre så. Vi är indoktrinerade av vår individualistiska tid. Jaget kommer i första hand och vi har så många valmöjligheter hela tiden. För många! Nästa träff är bara något klick bort på Tinder eller någon annan kontaktsajt. Igen och igen. Många kanskemän lurar nog sig själva.
Dottern säger att det inne att gifta sig och ha stort festligt bröllop. Kan det vara så att den unga generationen är trött på bonusfamiljer och skilsmässor? Kanske är det en trend nu att gifta sig och leva mer tvåsamt. I alla fall efter några festande och kontaktklickande ungdomsår som kanskeman eller kanskekvinna. Men den gamla typen av tvåsamhet där mannen är försörjaren och kvinnan sköter hemmet är sällsynt. Mannen eller kvinnan behöver inte längre stå ut med ett dåligt förhållande. Man kan hoppa av och byta spår. Lyckligtvis. Men det betyder väl inte att man är kanskeman eller kanskekvinna?
