Lantlig stilla ro

Korparnas ungar kraxar hest, hägern spanar, doppingen dyker och simmar med sina ungar, en tärna patrullerar kusten, koltrasten och lövsångaren sjunger. En motorgräsklippare bryter naturljuden ibland. Liksom några småbåtar med fritidsfiskare. Och ibland en sommarpratare på radion. Under denna ”hemester” med lugna sommardagar långt ute på landet på en före detta bondgård med hummelsurr, fågelsång, kajakpaddling, insjöbad, idisslande kor och fästingar funderar jag på tillvaron.

Härom dagen var vi förbi bygdens kyrka i änden av den långa, bördiga och vackra Uknadalen. Där står en av gravvårdarna som en bautasten. Det är kyrkogårdens näst största gravsten. Här vilar en bonde och hans fru som levde på 1800-talet med sin familj och flera drängar. I guld står det på sex rader: C.P. Josefson, Bönemåla, 1821 – 1900, hans maka, Christina, 1837 – 1917. Han måste ha varit en betydelsefull man med så stor gravsten, tänker jag. Bara en greve från trakten har en pampigare gravvård. 

På denna avlägsna gård på gränsen mellan Småland och Östergötland har det funnits bönder i många generationer. Lite längre bort hittar vi en mindre gravsten över en man från samma plats som hette Sigfrid Anderson. Han levde 1873 – 1924. Vad hade han för relation till C.P. och Christina? Var han dräng eller släkting kanske? Tog han över gården när C.P. dött? Fascinerande att tänka sig ner i historiens djup. 

De sista bofasta lämnade gården för ca 35 år sedan. Därefter har den hyrts av mina vänner som fritidsbostad. Markägaren bor numera på andra sidan sjön. Kvar för oss sommargäster finns den slitna men fina gården och det vackert böljande landskapet med betande kor, slåtterängar, skogar, berg och insjöns vikar och vatten. Här är det lantlig stilla ro!

Så annorlunda livet är i världens storstäder! Jag har inte varit i Mexico City, Sao Paulo, Jakarta, Calcutta, Bankok, Dhaka, Lagos, Kairo eller någon annan av världens riktigt stora och kaotiska städer. Och jag längtar knappast dit till myllret av människor, ljud, affärer, krogar, avgaser, smuts och fattigdom. Jag har nog inte varit i större städer än London, Paris och San Francisco. Men även om dessa storstäder är tämligen välordnade och har sin charm är de också hårda, bullriga, kraftigt segregerade med många hemlösa och utslagna människor. 

Vy över Bankok (Wikipedia)

Jämfört med alla dessa jättestäder är Lund, den stad som jag vanligtvis bor i, mycket liten. Livet där är ganska vänligt och överblickbart. Men tystnaden, ljuset, naturljuden, skogen, fälten, kullarna, insjöglittret finner jag bara på landsbygden. Sommarlivet här på den gamla gården i norraste Småland erbjuder ett tillstånd av lugn och ro, eftertanke och vila som det är svårt att finna i staden.

Tiden och utvecklingen rusar. För 200 år sedan, när C.P. Josefson var 20 år, bodde 90 procent av Sveriges befolkning på landet. Säkerligen njöt långt ifrån alla dessa människor av den ”lantligt stilla ro” som jag upplever idag. Det var slit, fattigdom och emigration. Och man flyttade till städer och tätorter. Idag bor 85 procent av oss i sådana! Den processen pågår i hela världen. Människor som har svårt att försörja sig på landsbygden flyttar till världens snabbt växande storstäder. För att trängas med miljoner andra på liten yta i dessa myllrande jättemetropoler. 

Säkert skulle många av dem vilja uppleva den lantliga ro, det stilla meditativa lugn, som jag, en priviligierad nordbo, känner här i den vackra trakten kring den gamla gården Bönemåla!

Då jag seglade

Då... minnena mognar med åren. Man väljer inte sina föräldrar. Jag hade turen att födas i en bra familj. Alla somrar vid havet. Från första början. Hur blir man präglad av att från barnsben rört sig vid kustvatten och i båtar varje sommar? En fundering kring det skulle jag kunna kalla ”Den gamle och havet”.

Det är något med havsytans ständiga växlingar. Glitter och krusningar, kuling och stormvågor. Och så suget när man tittar ner i vattendjupet. Lockande och skrämmande. Att jag gjorde värnplikten som dykare var ingen slump med tanke på min uppväxt vid Östersjöns kuster. Och när jag utforskat havet på riktigt försvann mycket av den där svindlande djupskräcken.

Jag o kusin Per längst till vänster. I "B1" 1951.

De första båtarna i mitt liv var morfars. I Marsviken nära Oxelösund. Roddbåten ”B1” som jag och min kusin Per använde mycket, motorbåten ”B2” med en fotogendriven inombordsmotor och sedan ”Humlan”, en sportbåt med så kallad aktersnurra. Och senare, i Hällaryds skärgård i Blekinge, den snurreförsedda roddbåten ”B3” och motorbåten ”Kaggen”, en trygg träsnipa med inombordsmotor, vindruta och mast. Den var försedd med hjälpsegel och kunde seglas nödtorftigt. 

Min far köpte framsynt ett hus på en ö i Blekinge 1955 av en fiskare som skulle flytta till sta´n. Pappa hade en inte helt lycklig dröm om att segla. Han hade varit sjöscout i Stockholm några år i sin tidiga ungdom. Man kan nog säga att det var jag som fick uppfylla hans seglardröm. Från tolvårsåldern seglade jag med kompisar i skärgården i diverse farkoster: Optimist-, Finn-, Leader- och Trissjolle, Stjärnbåt, J10:a och Folkbåt. Förutom Blekingeeka!

Blekingeekan "Sländan" 1970

Pappa lät bygga en sådan på Hugo Olssons varv i Vägga. Den fick namnet ”Sländan” och var avsedd att seglas, även kappseglas. Blekingeeka var en stor klass här vid den tiden. Det var mest jag som seglade den. Ofta med min äldsta syster Eva. Vi lärde oss seglingens konst av gamle fiskaren och styrmannen Karl ”Kalle” Olsson. Det var en rejäl skola. Kappseglingsfinesserna upptäckte jag och syrran själva efter hand, och vi vann flera tävlingar, till och med den prestigefulla Hanöregattan. Men jag minns också alla ensamsegligar med ”Sländan”, en båt som jag med tiden blev ett med.

På läns med "Vindy" 2007

Men hon såldes så småningom och ersattes av en långedragsjulle, J17, i brun klinkimiterad plast. Hon döptes till ”Amanda”. Den var ruffad med god sovplats för två personer. En trevlig båt som jag seglade längre bort på Östersjön med. Vid den tiden skaffade jag också en vindsurfingbräda av en sort som dagens ungdom skulle kalla "stock". Men det var då och det var kul! Nu är den degraderad till flytbräda för barnbarn att leka med. 

År 2005 köpte jag i Vaxholm östersjökostern ”Vindy” byggd i kärnfur på ett varv i Söderköping 1946, förmodligen ritad av Knud H Reimers. En mycket välhållen, vacker och välseglande båt. Jag hade ett par fina seglarsomrar innan det där hände. Hon tappade blykölen! Som tur var skedde det i hamn. (Se min bloggtext ”Att tappa kölen” https://sandis013.blogspot.com/2014/06/att-tappa-kolen.html) Jag sålde henne i befintligt skick till en båtbyggarlärling.

Stilla kvällssegling med "Mastbåten" 2019

Seglandet fortsatte i en s.k. gubbjolle, en Trissgiggen av syskonbarn döpt till ”Mastbåten”, som skaffades redan när ”Amanda” såldes. Den har fungerat väl i många år och lever än. Den ligger vid bryggan på ön och seglas numera endast några gånger om året. Alltså endast enstaka seglatser för min del nu för tiden. Att färdas på hav och sjöar i kajak har tagit över, också det mycket vattennära och meditativt. 

Men... Då jag seglade flöt tankarna fritt. Då var himmelen fri. Då var jag fylld av nuet. Då var sinnena skärpta. Då var jag ett med makterna och alltet. Då var tillvaron begriplig och enkel. Då räckte det med god vind och lite sol. Då var kamratskapen självklar. Då var havet en älskad, fruktad och respekterad vän. 

Då var det skönt att komma i hamn.