Tankar i ensamhet

Sjön glittrar. Vinden susar lätt i de nygröna ekarna. Svanparet, gräsanden, grågässen, kanadagässen och ejdrarna har nykläckta ungar. Koltrasten och näktergalen sjunger vackert. En skrake har sitt bo under trädäcket vid köket. Silvertärnor och skrattmåsar jagar över vattnet. Havstruten ruvar i sitt bo på udden mitt emot. Jag sitter i självvald isolering på en skärgårdsö under de sista dagarna av sköna maj. 

För mig som inte lever i traditionell tvåsamhet blir det en del ensamma stunder även i stan när umgängeslivet begränsas av pandemin som härjar. De yngre verkar ta den smittsamma sjukdomen med en klackspark. I alla fall såg det ut så bland studenter och andra (inte bara yngre) människor när jag lämnade Lund härom da´n. Jag är inte lika odödlig som de utan tillhör en ”riskgrupp” på grund av min ålder, även om jag känner mig tämligen frisk och stark. Däremot har jag en dotter och vänner med underliggande sjukdomar som skulle komma i kritiskt läge, kanske till och med dö, om de smittas av coronaviruset.

Fru Skrake

Här ute på ön är jag ensam i huset. Mycket småfixande och många tankar. Vad är det som är viktigt i livet? Det handlar till stor del om relationer till andra människor. Närmaste släkten: Mina två fina systrar. Barnen och deras familjer. Och vänner, man märker vilka som är viktiga och äkta i dessa tider. Jag har både manliga och kvinnliga vänner, en av dem kallas särbo. Kärlek är ett svårt och stort begrepp som kan omfatta mycket och många. Att kunna prata öppet om allt möjligt med de som står en nära är viktigt om man skall må bra. 

Vidare har jag hittills varit frisk och sällan drabbats av oro, dålig stress eller ångest. Det är livssviktigt. Jag tror också att det räcker långt med enkla glädjeämnen. Som mat, umgänge och samtal med vänner, naturutflykter, fika, läsa, skriva, teckna och måla. Också TV, film och internet i lagom mängd. Och lite till som jag nog kommer på i morgon...

Kvällssol

I coronaisolering funderar jag igen över detta: Man kan vara snärjd av det man äger. Oron och ångesten kanske ökar om man äger mycket. Ju mer man har desto räddare blir man för att mista det. Och stressen över att sköta, behålla och föröka det man äger skapar oro. Liksom driften att ”vara duktig” och få beröm och bekräftelse. Jag har allt detta i mig, men försöker hålla en viss distans, värja mig och välja en annan enklare väg. Att nöja sig med lite är en styrka tror jag. 

Detta säger jag trots att jag är någorlunda välbeställd. Tror att jag skulle kunna avstå en del utan att livskvalitén blev sämre. Håller inte med Marlene Dietrich, eller vem det var, som sa att ”Jag gråter hellre i en Rolls Royce än i en Volkswagen”. Har man en livsnödvändig materiell basstandard räcker det långt. Mer, finare och dyrare kan ge tillfredsällelse och glädje en stund men knappast någon djupare ro eller lycka. Det är vad som finns bakom fasaden och inom dig som gäller.

Valfriheten...

Apoteksskyltfönster...

I dessa tider när man inte ens kan välja mellan pest och kolera bombarderas jag av erbjudanden från diverse företag som vill besiktiga min bil. Svårt att välja? Tja... Antagligen har det blivit lättare att boka en tid numera, men behövs det så många olika besiktningsföretag? Kanske är det så att bilprovningsverksamheten är självfinansierad? Jag vet inte. I så fall kan jag i alla fall inte klaga på att skattepenger går till spillo.

Inom fyrahundra meters avstånd från min bostad finns fem olika apotek. Flera av dem försöker ragga mig som kund. För mig räckte det bra med de två välsorterade som fanns tidigare. De nya apoteken verkar ha sämre medicinsortimet och mindre i lager, men gott om kosmetikprodukter med mera som jag inte är intresserad av. Och billigare har det inte blivit. Blev det bättre? Det tycker inte jag.

Om jag känner mig krasslig och vill besöka en vårdcentral finns det många privata att välja på förutom privatläkare på nätet. Alla tar bra betalt av landstinget. Det är vi skattebetalare som står för notan. Vinsten tar andra! Så är det med all privatisering av offentliga verksamheter inom omsorg, skola och vård i landet Sverige. Därtill kommer att försäkringskunder har en snabbfil till sjukvården. Ett sätt att urholka allas rätt till lika vård!

När barnbarnen är i den åldern finns det gott om skolor att välja mellan. Tyvärr leder det till segregering: Ungar från välbeställda familjer på en skola, muslimska barn på en annan och de som inte bryr sig om att välja på en tredje... All forskning visar att det inte är bra med sådan segregation. Lär av Finland som har lyckats bra med sitt osegregerade skolsystem. Och där är det förbjudet att tjäna pengar på offentligt finansierad skolverksamhet! 

Nu i pandemi-tider hävdar en del att valfriheten, det vill säga privatiseringen av äldreboende och hemtjänst samt kommunernas "new public management", har bidragit till spridanet av covid-19-sjukdomen. En äldre i behov av hemtjänst kan få besök av minst tio olika personer i veckan. Ofta är de som tar hand om de gamla på äldreboenden och i hemtjänst outbildade, lågavlönade och har bristfällig skyddsutrustning. Och stressade på grund av hårt pressade arbetstider och underbemanning. 

I utbudet av TV- och radiokanaler råder stor valfrihet. Där jag bor ingår ”bara” 18 TV-kanaler, de flesta med dåligt innehåll och med ständiga reklamavbrott. De kanaler som erbjuder bäst kvalitet är skattefinansierade. Jag tittar sällan på de övriga därför att mycket av det som visas där inte är bra. Någon har sagt om detta att ”mångfald blev enfald”! Jag håller med.

Ja, starka krafter vill att marknaden skall styra och att man skall låta privata aktörer fixa det mesta. ”Valfrihet” har blivit ett heligt ord för de som vill att kommun och stat skall ha hand om så lite som möjligt. De som ”hatar att betala skatt”, men som nu ropar efter hundratals miljarder från staten när samhället vacklar på grund av coronaviruset. Den ekvationen går inte ihop! Den krisen fixar inte marknadskrafterna utan hjälp av farbror staten! 

Jo, möjlighet att välja skall finnas. Men allt kan inte vara valbart. Varför skall riskkapitalister i valfrihetens namn få tjäna på skattefinansierad skola, omsorg och vård? Jag inser att stat, landsting eller kommun inte alltid är de mest lämpade att driva verksamheter, men skola, vård och omsorg borde få finnas utan att en del av våra pengar till detta försvinner till skatteparadis! 

Och oberoende av utförare rimmar den obegränsade valfriheten och det enorma utbudet av varor och tjänster illa med med varningarna om att särskilt vi, de välbeställda i världen, förbrukar fyra gånger mer än vad vad planeten Jorden i längden sägs orka med! Det är också osolidariskt mot världens fattiga, hemlösa och svältande. Vi skulle kunna ha ett gott liv med annan samhällsstruktur, andra konsumtionsmönster och livsmål än de som gäller nu i de ohämmade marknadskrafternas, girighetens och överkonsumtionens tidevarv! Kanske får coronaepedemin oss att tänka efter och besinna oss?