Jag for söderut på ett nästan tomt SJ-snabbtåg måndagen den 16:e mars. Corona hade slagit till. En dryg vecka tidigare hade vi, ett gäng vänner, suttit på en bastuflotte i en skånsk sjö och skålat skrattande med ölflaskor av ett känt mexikanskt märke i våra händer. Kanske en omedveten besvärjelsehandling? Hade vi en aning om hur viruset skulle härja i vårt land, hur snabbt det skulle gå och vilka följder det skulle få? Knappast.
Tänker på boken Decamerone (= tio dagar) från år 1353: Tio ungdomar flydde ut till en villa på landsbygden utanför Florens för att undkomma att smittas av Pesten (= Digerdöden eller Svarta Döden). För att fördriva tiden berättade de en historia var per dag. Efter tio dagar hade 100 historier, ofta om naturkrafter som kärlek och erotik, berättats. Det var en del av deras isolering i samvaro. Jag sitter ensam, men till skillnad från dem kan jag kommunicera med omvärlden med dator och smartphone. Och den sjukdom som jag uppmanas isolera mig från är en viskning jämfört med den fasansfulla medeltida Svarta Döden.
Jag påminns vidare om den tiden, fast nu i Barcelona, när jag läser den katalanska bästsäljaren ”Katedralen vid havet”. En tjock, lättläst och mycket dramatisk roman som bygger på historiska fakta om den tidens maktstrukturer och Digerdödens härjningar.
Ja, även i dessa tider påminns vi om hur skört samhället är. Hur fiktiva värdena är på bostäder, aktier, bitcoin med mera. Panik bryter ut i världens mest välmående länder. Städer, områden och hela länder sätts i karantän. Sjukvården pressas till det yttersta, hundratusentals människor permitteras eller sägs upp, ekonomin sviktar rejält, företag går i konkurs, skolor stängs och gränsbommarna fälls ner. Världens stater försöker lindra men det är osäkert hur de lyckas.
Sverige och många andra länder satsar för fullt på att dämpa smittspridningen och på att skydda oss äldre och andra i riskgruppen. Men många ungdomar undrar varför man inte satsat lika stort på att rädda deras klimathotade framtid! Förhoppningsvis kan pandemin få oss att tänka om, att se på tillvaron på den här planeten på ett annorlunda sätt.
Man skulle önska en ny bättre världsordning. En värld där samarbete, jämlikhet, minskade ekonomiska klyftor, klokhet, ekologiskt tänkande och planetens bästa var i focus. Det är inte bara jag, en pensionär i isolering, som tänker så. Vi är många som drömmer om en bättre och hållbarare värld. Den drömmen måste hållas levande trots att man tvivlar ibland.
För tillfället är jag försiktig med sociala kontakter. Just nu sitter jag i mitt vardagsrum. En skata sätter sig på mitt balkongräcke och tittar in i lägenheten. Jag tror inte han ser mig. Fågeln krafsar lite i en blomkruka och flyger vidare lyckligt ovetande om pandemin bland människorna. Jag går in i köket och gör i ordning lite fika. Mobilen ringer. Kaffevattnet kokar. Livet går vidare.
Kanske som här i gamle Leonards version: https://www.youtube.com/watch?v=8IfmiKnZi3E
