Det Nordiska Svårmodet

Vintern i södra delen av Sverige har varit som en lång höst. En del tycker det är skönt att det inte snöat, men andra (som jag) har saknat en vit vinter. Många av oss nordbor klagar på vårt klimat. Inte minst denna mörka regniga årstid. De missmodiga som kan far söderut till sol och värme. Och även om vi gärna stannar hemma på sommaren tycker vi ofta att den är för kort och regnig. 

Vi nordbor anses ibland tyngda av dysterhet, depression och ensamhet, självmordstankar och skilsmässor. Det tycks dölja sig en mörk sida bakom de skandinaviska ländernas välfärdssystem. Detta manifesteras i böcker och filmer under det numera världs-kända begreppet Nordic Noir eller Scandinavian Noir. Till exempel i TV-serien Bron, Henning Mankells Wallander-deckare och i Stieg Larssons Milleniumserie. Kanske med början i Sjöwall/Wahlöös samhällskritiska deckare om komissarie Martin Beck.

Det nordiska missmodet späs på av national-konservativa krafter, som hos oss gärna kallar sig Sverigevänner. De spar inte någon kraft i sitt hatfulla sökande efter exempel på hur uselt vårt land fungerar. Att säga något positivt om Sverige tycks vara förbjudet. Nej, av dem får man bara höra att landet står vid undergångens brant.

Ändå hamnar de skandinaviska länderna på tio i topp på FN´s ”lyckolista”, World Happiness Report (platserna 1, 2, 3, 4 och 7 av 157 undersökta länder år 2019). Hur kan det komma sig? Länder som Frankrike (24), Italien (36) och Grekland (82) med sol, värme och god mat var alltså inte ens med i topp tjugo och USA ligger på 19:e plats. 

Årets FN-rapport fokuserade på lycka och samhällsgemenskap och de senaste tolv årens utveckling inom informationsteknologi, samhällsstyrning och sociala normer. Rapporten tar hänsyn till variabler som inkomst, socialt skyddsnät, generositet, frånvaro av korruption, tillit, förväntad livslängd och annat. https://fn.se/aktuellt/ovriga-nyheter/sa-blev-sverige-varldens-sjunde-lyckligaste-land/

Vi må ha vårt tungsinne och vår melankoli. Men det finns också en nykter klarsyn och en kritisk realism i våra skandinaviska länder. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans. De flesta av oss klarar ändå av mörker och kyla, och årstidsväxlingarna kan vara en tillgång. Vi lever i ett jämlikt och rikt välfärdssamhälle även om det urholkats en del, och våra länder har en jämförelsevis platt social struktur. 

Jag nämnde melankoli. Kanske är det ett svårt och omodernt begrepp. Någon har sagt att ”Melankoli är stadiet mellan sorg och glädje. En brytning. Som en gryning där hopp ändå finns om något bättre”. Jag är i så fall en melankoliker, emellanåt svartsynt men ändå med optimism i grunden. En lagomgubbe, kanske en typisk representant för det nordiska svårmodet?

Till sist en skulptur. ”Det svenska svårmodet” av Marie-Louise Ekman. En gråtande Gösta Ekman - en skämtare med insikt och empati. 

Se också mitt blogginlägg ”Världens lyckligaste land” (maj 2017)

En mässa för båtar

Jag har varit på Båtmässan i Göteborg. Den borde ha hetat Motorbåtmässan eftersom där visades ca 400 motorbåtar och TVÅ segelbåtar. Ja, kanske också en jättekatamaran som går att segla och en seglingsbar skeppsbåt till ostindiefararen Götheborg. Men många fartfulla farkoster i plast, gummi eller metall. Ofta i prislägen som är alldeles för höga för en normalinkomsttagare.

Väldigt många båtar är statusjakter med mycket hästkrafter. Vad skall man med en kabinbåt med två utombords-motorer på vardera 450 hk? Jag såg också många vattenskotrar. Inga sjö-kunskaper eller någon behörighet krävs för att köra runt i dessa fartmonster. Man går från bilen till båten och tycker att det är samma sak: gasa och styra. Men på båten finns ingen broms och på sjön är det andra trafikregler... Seglare, kanotister och andra som vill ha lugn och ro struntar vattenskoterförarna allt för ofta i.

Men det fanns också lite för en äldre man med mer långsamma båtvanor: En monter med kajaker, en vacker Drake (typsegelbåt) och en liten avdelning med träbåtar. Där fanns några gamla fina veteraner och ett par vackra nybyggda från lilla Kålviks båbyggeri på Orust. Vidare såg jag flera långsamgående plastsnipor, en båttyp som jag gillar och som verkar ha kommit tillbaka. En del kallar dessa båtar för ”fyllesnipor” därför att de inte kan köra över 15 knop och oftast är under 10 m långa. För sådana farkoster gäller den gamla bestämmelsen för sjöonykterhet och inte den nya 0,2-promilleregeln... Men jag gillar dem för att de tar sig fram lungt och för att de är sjövärdiga och säkra. 

En Drake. Nästan enda segelbåten på mässan.

Nästan inga segelbåtar på mässan, det verkar ha blivit omodernt att segla. Jag ser inte många unga seglare nu för tiden förutom vind- och kitesurfare. Mindre segelbåtar som det fanns gott om när jag var ung är sällsynta. Och de stora båtarna med ståhöjd i ruffen är lika mycket motorbåtar som segelbåtar. Sällan ser man dem kryssa mot vinden. Numera vill man ha det enkelt och bekvämt. Och helst en snabbgående icke seglande farkost med bamsemotor! Okej, jag skall inte överdriva. Det fanns också flera bruksbåtar till överkomliga priser. Vettiga familjebåtar och öppna mindre båtar med en lagom stor snurra i aktern. 

Jag såg en och annan elmotor, men bensindrivna utombordare dominerar stort. De är mer eller mindre miljöovänliga. En motortillverkare visar upp jättelika tvåtaktssnurror som de påstår är miljövänligare än den gamla sortens. Det fanns till och med några dieselsnurror! Annars är det stora bensindrivna fyrtaktsmotorer som gäller. Miljötänket på den här marknaden verkar ligga långt efter vägtrafiken där el- och gasdrivna fordon snabbt blir allt vanligare.

Två långsamma båtar. Ekan kan seglas.

Att köra fort i en plast-, gummi- eller plåtbåt verkar vara det som främst gäller på den här expon. Ett tidens tecken. Eller att skaffa ett vrålåk till båt så att folk kan se hur rik man är. 
  Alltför få sjunger måttlighetens och långsamhetens lov på denna mässa för båtar.

https://www.lillakalviksbatbyggeri.se/film.htm