Mitt i sommaren på en skärgårdsö läser jag en pocketbok som jag slumpartat hittade på Emmaus secondhandbutik - "Lunds bästa antikvariat” enligt yngste sonens litteraturkunnige svärfar. När jag väljer att läsa en bok med den titeln är det kanske ett tecken på att jag är dålig på att njuta av livet och behöver lära mig hur man gör. Eller så vill jag få bekräftat att jag är på rätt spår?
Lin Yutang var en kinesisk filosof, författare, översättare och uppfinnare. På engelska är bokens titel ”The importance of living”. Den gavs ut 1937 långt innan självhjälpsböcker blivit populära. Han växte upp i en kristen familj i ett litet samhälle i närheten av Hongkong. Han bodde många år i USA och de sista tio åren på Taiwan där det finns ett museum över hans liv och verksamhet. Jag antar att hans böcker inte är populär läsning på det kinesiska fastlandet.
Han talar om vikten av att leva ut och förfina sin personlighet och inte låta sig strömlinjeformas av någon slags kollektivism. Han säger att som individer kan människorna nå en hög moralisk utveckling, men som grupp återfaller vi gärna i vilda drifter, masshysteri och fanatism. Möjligen finns det något lätt föraktfullt och mandarinaktigt i hans syn på människor som strävar efter ett matriellt (till synes) perfekt liv. Han tycker att vi västerlänningar missar att ta vara på livet i vår stressiga jakt på framgång och pengar. Vi borde mer lata oss och ta det lugnt och ha stillsamma samtal med vänner, dricka gott te eller vin och njuta av god konst, musik och litteratur.
Han tycker att vi flyr från det njutbara stilla livet i vår effektivitetsjakt och i jakten efter mål som ofta bara lämnar tomhet efter sig. ”En jäktad människa är sällan vis och en vis människa jäktar sällan”, säger han. Visheten grundar sig för honom inte på någon religion. Han är uttalad humanist och ”hedning”, men samma tankar som hans om det stillsamma goda livet finns i taoism, buddism och konfucianism. Han citerar poeten Po Chüy-i som skrev att livsvisa kineser ”använde konfucianismen som norm för sitt uppförande, buddismen för att rena sina tankar och historien, målarkonsten, berg, floder, vin, musik och sång för att lugna sin ande”.
För Lin Yutang är att njuta av livet inte att ständigt söka häftiga upplevelser eller att jäktande åstadkomma storverk. Man bör i stället stilla följa sitt samvete, ha ett sunt förnuft, vara naturlig och medmänsklig och utveckla sin personlighet. Man skall ta vara på sin fritid och våga vara lat. Men man skall också vara realist och se livets problem och sorger. ”Frid i sinnet är det man uppnår när man förberett sig på det värsta”.
Mycket har förändrats, inte minst i Kina, sedan boken kom ut. Jag läser den med blandade känslor, men många rader tar jag till mig och håller med om. Det finns onekligen något sjukt i vår mobilstressiga upplevelsejakt och i vår oförmåga att vila i tystnad och stillhet. Ibland söker jag det där sista och kan då ibland känna en efterlängtad sinnesfrid. Och jag har nog intuitivt sett på ”konsten att njuta av livet” på samma sätt som författaren, även om jag varit långt ifrån konsekvent. Jag har lärt mig något och inser att jag har spårat ur ibland!
