I min egen bubbla

Härom dagen undrade en mig mycket närstående person om jag också känner mig ensam, även när jag är med människor. Jag dröjde med svaret. Alla är vi ju ensamma innerst inne. Känslan av ensamhet är inte konstant men den återkommer ständigt. Både i tvåsamheten och tillsammans med människor. Ja, inte minst i en kärleksrelation där förälskelsen sinat och vardag och slentrian tagit över. Vet inte säkert vad Milan Kundera menar med ”Varats olidliga lätthet”, men det är en suggestiv romantitel som jag förknippar med gemenskapen och ensamheten i kärleksrelationer.

Jag är tränad i ensamhet. Min ungdom innehöll gemenskap men också en hel del tid för mig själv. Till exempel på vandring i naturen, som ensamseglare, allena i en tom lägenhet eller i ett tomt hus utan jämnåriga. Med tankar, böcker, ritblock, penna och penslar som enda sällskap. Jag anses glad och öppen men i relationer med kvinnor har jag ofta dragit mig undan mentalt och jag har inte varit bra på ytliga och grabbiga relationer med män. Jag har en meditativ läggning, odlar solointressen och har en, visserligen positiv, men granskade och kritisk livssyn. Jag har stått liksom vid sidan av och iakttagit från min egen bubbla och har många gånger varit dålig på att kommunicera. 

Tomheten efter tjugotvå års sammanboende och äktenskap var stor trots att jag ville separera. Tiden efter skilsmässan var visserligen en befriande men också en ödsligt tid. Yngste sonen bodde kvar på deltid något år och det dröjde ett slag innan jag fick fast kvinnosällskap igen. Det är närmare tjugo år sedan nu. Jag har inte bott ihop heltid med någon sedan dess. Det har fungerat bäst att vara särbo. Så har det varit lättare att odla relationerna med vänner, barn, barnbarn och syskon. Så kom jag oftare ut ur min bubbla. Och så blev jag bättre vän med min ensamhet.

Slutet på lönearbetet följdes av ännu en omställningstid. Jag gick från heltid till ingen jobbtid alls. Den dagliga gemenskapen på jobbet försvann plötsligt. Det var strax före sommaren vilket gjorde övergången lättare. Men även då dröjde det en tid innan jag hittade rätt och kom in i en ny livsrytm. Så småningom blev tempot lugnare och en ny frid infann sig. Numera gläds jag oftast åt varje ny dag, oberoende av om jag tillbringar den i ensamhet eller i gemenskap. Eller kanske just därför att det i den omväxlingen finns ett slags yin och yang.

Med åren har ensamheten blivit en vän och bubblan spricker allt oftare. Jag har många ärliga, avspända och raka vänskapsrelationer med personer av båda könen. Det har blivit naturligare att uttrycka och stå för vad jag tycker i stället för att hålla inne med det. Samtidigt har jag lättare att förstå människor med andra åsikter och värderingar än mina, även om det ibland kan vara svårt. Bubblans skal som omgivit mig har blivit allt tunnare och jag kliver numera lättare ut genom det. Bland annat genom den här bloggen...

Denna text skriver jag för att försöka reda ut det här för mig själv, men också för att jag tror att många kan relatera till den och kanske känna igen sig. I alla fall delvis. Och så är den ett svar på vännens fråga om jag också känner mig ensam, även när jag är med människor. Svaret blir alltså: både ja och nej, men ja-et betyder att ensamheten har blivit lättare att bära. Och när Hjalmar Söderberg skriver ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet”, tycker jag synd om honom och håller inte riktigt med. Ensamheten är inte obotlig!

Hundburgare!?

Katzenburger heter chefen på City Light Bookshop i San Francisco hör jag på radion en lördag morgon. Namnet får mig att tänka på hamburgare! Mat med oxfärs mellan två brödhalvor. Finns också med kyckling och bacon. Kött av dessa djur äter de flesta utan problem. Hästkött är mer problematiskt, det äter vi inte så gärna. Men tänk om det fanns hund- eller kattburgare! Katzenburger! Vilket ramaskri det hade blivit! Naturligtvis är det så att katten och hunden är nära vänner som man absolut inte kan se som mat. Tvärtom lägger vi ner massor med pengar på vetrinärbesök för att hålla våra fyrbenta vänner vid liv. Men varför känner de flesta av oss ingenting för de djur vi äter upp?

Intressant det där med hur olika vi värderar djur. Oxfärsen, lammkotletten, kycklingfilén eller baconskivorna kommer från anonyma varelser som vi kan tänka bort även om vi vet att de föds upp och dödas för att bli mat. Det industriella slaktandet och köttberedningen är något vi aldrig ser. Man tänker knappt på att den fint förpackade färsen eller biffen är delar av döda djur. Jag funderar på hur det var i bondesamhället där man kände eller t o m var vän med djuren man slaktade. Kanske kände man tacksamhet och såg det som en slags offergärning när djuret avlivades för att bli mat? Hörde någon berätta att man ofta bytte kött mellan gårdarna så att man slapp äta upp de djur man haft nära sig.

Kanske är det så att en ”hot dog” innehåller hundkött utan att vi vet om det? Nej, knappast! Men värderingarna är olika i olika delar av världen. I alla fall lär hundkött ätas av många människor i asiatiska länder som Kina, Korea, Indonesien, Vietnam och Filippinerna. I Kina firas ”Yulin Litchi”, en hundköttfestival, i staden Yulin den 22 juni varje år. Till den slaktas ca 10.000 hundar. Man tror att man kommer att bli friskare genom att äta hundkött på årets ljusaste dag! Men den traditionen kritiseras alltmer internt. I Korea blir det ovanligare att äta hundkött, och Taiwan fick 2017 en lag som förbjuder människor att äta hund- eller kattkött. En värderingsförskjutning verkar vara på gång i de andra länderna också, även om många av dessa asiater är kritiska mot att det är västerlänningars åsikter om vilka djur som är gulliga som skall avgöra vilket kött man äter. 

Grillade hundar

Hos oss verkar allt fler bli vegetarianer eller veganer. Det gäller redan flertalet människor i Indien som kanske är det land där man äter minst kött. Sverige tillhör de länder där det konsumeras mycket kött. Köttätandet har ökat väldigt mycket sedan 1950-talet, men vi äter mindre efter toppåret 2016. Som skäl till detta anges främst miljön men också hur djuren har det. När man äter kött vill de flesta att det skall vara producerat i Sverige, och fler kvinnor än män minskar sin köttkonsumtion och äter mer vegetariskt. 

Också jag är en del av den trenden eftersom jag inte äter kött så ofta numera. Det av samma skäl som anges ovan och därför att jag påverkas av vegetarianer och pescatorianer* i min nära omgivning. Det är inte helt lätt, jag är ovan vid att laga vegomat, och det tar tid att skola in sig och vänja sig av med köttdieten. Men det går ganska bra och det smakar gott. Särskilt när vana vegeterianer har lagat käket! Och i snabbmatsköken tillagas det numera goda vegoburgare, på kebabstället kan man välja falafel och det lär finnas vegetariska hot dogs...

*En som äter vegetariskt men också fisk och skaldjur