"Sista viloplatsen"

För några veckor sedan försökte en vän och jag ta oss ner till Höje å vid Lund söderifrån. Vi hamnade i en nygammal by som heter Flackarp. Här finns äldre hus och nya i imiterad gammal stil (av bröderna som byggt den välkända stadsdelen Jakriborg i tysk hansastil i Hjärup). I Flackarp finns också en gammal mölla (= väderkvarn) från 1868. Vi gick dit, och när vi försökte ta oss vidare ner till ån genom snårvegetationen hamnade vi på en stor kyrkogård. Den var ganska illa skött och vi såg bara två gravstenar. Däremot några järnkors och många järnpinnar som var tillplattade upptill, nedstuckna i jorden. Vi tänkte att här måste ha funnits en kyrka men hittade inga spår efter en sådan.

När vi efter en runda längs ån senare hamnade på fiket i Tirups Örtagård tog vi fram mobilerna och sökte information om kykogården i Flackarp. Där hittade vi bl a en artikel i SDS, ”De sjuka övergavs ända in i döden”. I den fick vi reda på att här har inte funnits någon kyrka. Det var mentalpatienter från S:t Lars sjukhus som begravdes på denna plats ända fram till 1951. Borgarna i Lund ville inte ha några “sinnessjuka” eller “vansinniga” i jorden på sina fina begravningsplatser i stan! Därför anlades denna avsides kyrkogård år 1895.

Det var anonyma begravningar där den döde låg i en enkel svartmålad kista körd av sjukhusets kusk som oftast var den ende förutom prästen som följde den avlidne till jordfästningen. Senare var det vanligt att också en vårdare från patientens avdelning var med. Dessa sjuka hade levt sina liv inlåsta på S:t Lars och var ofta bortglömda eller övergivna av anhöriga som skämdes över sina sjuka släktingar. Begravningsplatserna markerades med en järnpinne som smeden på S:t Lars upptill utformat som en enkel lilja. På denna fanns den döde patientens journalnummer, inget namn, bara ”K” för kvinna och ”M” för man. Det har funnits ca 2000 sådana enkla gravmarkeringar på platsen. 

Några få av de döda har fått gravstenar eller järnkors på sina gravar av mer engagerade släktingar. Men huvudintrycket av denna ganska ödsliga och vanskötta kyrkogård är sorgligt och beklämmande. Här är ett tragiskt monument över arma människor längst ner på samhällsstegen som levt sina liv inlåsta, bortglömda och övergivna ända in i döden!

I dag varierar begravningsskicket i vårt land. De flesta kremeras före eller efter begravningsakten som allt oftare är borgerlig och avkristnad. Att resa en gravsten över den döde är väl inte lika vanligt som förr. Allt fler ligger i minneslundar eller får sin aska spridd på annan önskad plats. Skillnaden mellan ”oss vanliga” och ”mentalsjuka” finns knappast längre i detta sammanhang. Förhoppningsvis är S:t Lars kyrkogård i Flackarp ett monument över en svunnen tid!

Demokrati - En historisk parantes?

Karl Xl.

Churchill, som kunde konsten att formulera sig, sa att ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra.” Kanske hade han rätt. Ett av vår kulturs mest kända skrifter i ämnet är ”Staten” av Platon från 4-300-talet f.kr. I hans idealstat styr en liten intellektuell och kunnig elit. Den demokrati som uppstod i Athen, där i och för sig endast fria män fick rösta, förkastade han. Han ansåg att man för att styra en stat måste vara väl insatt i alla frågor och kunna tänka bra. Samma kritik riktas idag mot demokratin, när man säger att löst tyckande, känslor och okunskap får styra i stället för kunskap och fakta.

Med tanke på utfallet i det senaste valet i Konungariket Sverige undrar jag om vi har sett början till slutet på demokratins tidevarv. Nationalkonservativa och främlingsfientliga partier med grumliga ideologier vinner mark inte bara i Sverige utan också i våra nordiska grannländer och i andra demokratier som Österrike, Italien, Holland, Tyskland, Frankrike, Polen, Ungern, Turkiet, USA, Ryssland, Indien, Venezuela med flera länder.

I den SD-orienterade nättidningen ”Samhällsnytt” läser jag om en mätning som ”visar att stödet för det nuvarande demokratiska styrelseskicket är svagt bland svenska ungdomar i åldrarna 16-25 där 54 procent hellre skulle se att experter styr landet än riksdag och regering. Andelen i samma åldersgrupp som delar uppfattningen om att ha en stark ledare som inte behöver bekymra sig om riksdag och politiska val ligger på 25 procent.” Argumenten för elitstyre och starka ledare tilltar i de nationalkonservativa leden!

Liksom ”kvartalskapitalismen” har fröet till sin egen undergång i kortsiktigheten, tänker jag att det kan vara det samma med demokratin. Skulle en majoritet av folket rösta för nödvändiga nedskärningar och inskränkningar för att rädda livet på vår planet? Knappast! Redan i dag hånas t ex MP för sina små försök i den riktningen. Inget parti som lägger förslag till radikala åtgärder för att rädda klimatet kan räkna med att få många röster. Majoriteten röstar kortsiktigt på åtgärder som gynnar den egna ekonomin och håller landet så fritt från invandring som möjligt. Man vill inte till något pris ändra sin livsstil, och frågan om ett farligt varmare klimat förtränger eller förnekar man eller skyller på andra. 

Kina, världens folkrikaste och snart ekonomiskt starkaste land, verkar ha slagit in på Platons väg. Efter Deng Xiaoping`s ekonomiska revolution styrs landet nu av en liten elitgrupp med Xi Jinping i livslång ledning. Han skall förverkliga ”Den kinesiska drömmen” om ett återupprättat och starkt Mittens Rike i vilket man inte besväras av yttrandefrihet, fri press och fria val. Där har de styrande stenkoll på folket och anser sig veta vad som är bäst för det, och de behöver inte besväras av vad de tycker är demokratins och kapitalismens avarter i sin långsiktiga planering. Detta är den modell av en idealstat som kineserna vill sprida över världen...

Vi tar vår demokrati för given, men glömmer hur ung den är. I Sverige infördes rösträtt för alla i början av 1920-talet. Kvinnorna i Schweiz fick rösträtt först 1971! Nu har i alla fall ännu ett välordnat val genomförts i Sverige. Det lär bli rätt bökigt innan en regering är på plats, och omvärlden tittar lätt skadeglatt på de våndor som vårt goda folkhem genomgår. Det är nämligen så att vårt land och våra nordiska grannländer är demokratiska föredömen som starka krafter i världen baktalar och ser som farliga exempel. Så, länge leve välfärdsdemokratierna i våra nordliga länder! 

Gemenskap och ensamhet

Den långa varma sommaren är över. Jag sitter ensam på min balkong, dit regnstänk och en och annan av sensommarens solstrålar når, och funderar. Det har varit mycket umgänge de senaste månaderna. Från midsommarvimmel i trakten av Ulrika över insjö- och skärgårdsliv i Småland och Blekinge till Nycirkusfestival i Finspång. Inte många ensamma stunder.

En av höjdpunkterna var veckan med alla tre barnen, en svärdotter och tre barnbarn i strålande solskensväder i huset på en skärgårdsö. Mycket leksaker, badgrejer, stök, skrik, matlagning och disk. Men också mycket glädje och skratt, goda samtal, fina utflykter och kul sällskapsspel.

Jag brukar berömma mig av att trivas och kunna vila i ensamheten, men idag känner jag mig rastlös. Ibland blir kontrasten mellan buller och tystnad för stor. Efter över femton år som halvsingel har jag ändå vant mig vid att växla mellan gemenskaper av olika slag och ensamhet. Jag har sagt att det är som ying och yang, att de förutsätter varandra, att båda behövs för att livet skall kännas helt.

Att ha och inte ha. Ibland vill man ha båda samtidigt fastän man vet att det är en omöjlig ekvation. Som det där med att både äta kakan och ha den kvar samtidigt. Det händer att jag hamnar i att längta efter ensamtid mitt i gemenskapen och i att vilja vara tillsammans när jag väl är ensam! Finns det någon medicin mot detta? Ja, kanske!

Yoga och meditation är verksamt. Numera omfattar yoga mycket, men grundprincipen är väl som i det gamla uttrycket ”en sund själ i en sund kropp”. Plus att man genom vilandet i sig själv når en slags andlig dimension i vilken man kan utveckla medkänsla och förståelse för omvärlden. Själv utövar jag inte yoga, inte ens som gymnastik, men jag mediterar ibland enligt en gammal TM-metod. Efter en sådan sejour känner jag mig oftast utvilad, lugn och i harmoni med mig själv och världen omkring mig.

Motsatsen fungerar kanske också: Att man håller sig igång, planlägger dagarna och odlar sina intressen. För det är viktigt att man har sådana. Man kan utöva eller se på konst och konsthantverk, lyssna på eller utöva musik, läsa, skriva, forska med mera. Att vara i naturen och göra kortare resor av olika slag är något som funkar för mig. Då är ensamheten god, tankarna flyter lugnt utan hinder och jag väljer själv varje steg. Jag tror att en ensam skogspromenad kan ha samma verkan som en bra yogastund!

Men det finns både god och dålig ensamhet. Det sägs att vi svenskar ofta lider av ensamhet. Jag tror att det är lite överdrivet, men säkert finns det en hel del som lever i dålig och ödslig ensamhet. Jag tänker att det finns öppningar också för dem. Man kan gå med i en studiecirkel, en kör, en gympagrupp eller bada på en offentlig bastu. Det finns många sådana möjligheter till gemenskap. Visst, jag förstår också att det inte passar alla, att inlåsningen i ensamheten kan vara ett fängelse med borttappad nyckel där bara TV-n och flaskan erbjuder lindring.

Kan man då få för mycket gemenskap? Ja, det tror jag. I vårt samhälle finns det en rädsla för ensamhet. Man fyller dagarna med möten, samtal, mobilkontakter och kompisträffar för att slippa möta sig själv. Man håller ihop tvåsamheten till varje pris för att inte bli ensam. I ständig, överdriven, ofta konstlad och ibland påtvingad gemenskap blir man dålig på möta sig själv på ett bra och fruktbart sätt. Det behövs, för innerst inne är vi alla ensamma.

Nu har jag skrivit av mig. Mest truismer och självklarheter kanske. Men även om regnet tilltar känner jag att rastlösheten avtagit. Det gäller att ta vara på tiden med mig själv. Tills ena syrran kommer med kräftor i kväll och vi nästa dag kör till kusinträff...