I
början av år 2015 läste jag i dagspressen om en nyupptäckt planet
som liknar jorden. Den har fått namnet Kepler 438-b. Inte uppkallad
efter det svenska författarparet om nå´n trodde det, utan efter
Johannes Kepler, en tysk astronom, matematiker och mystiker som levde
1571-1630.
Den
och sex andra himlakroppar upptäcktes av vetenskapsmän vid
Harvard-Smithsonian Center som använt sig av Nasas rymdteleskop som
också heter Kepler. Vad som gör planeten Kepler 438-b så
intressant är att den plus de andra sex ligger inom ett område där
liv skulle vara teoretiskt möjligt. Den finns i stjärnbilden
Lyran och är ungefär lika stor som jorden. Planeten ligger inom
"den beboeliga zonen", det vill säga inom en zon där det
kan finnas vatten och där det inte är för kallt eller varmt för
att liv ska ha en chans att uppstå och utvecklas. Alltså på ett
sådant avstånd till en stjärna (=sol) som gör att vatten inte
kokar och dunstar bort eller fryser till permanent is.
 |
| Johannes Kepler |
Jag
läste att ingen sett de nya planeterna, bara skuggorna av dem. Men
genom otroligt noggranna och känsliga instrument är astronomerna
ändå ganska säkra på sin sak. De säger att Kepler 438-b är
ungefär lika stor som jorden och snurrar ett varv runt sin sol på
34 dagar. Astronomerna tror sig veta att en snabbt roterande planet
är klippigare än andra himlakroppar vilket skulle ge planeten
möjlighet att utveckla liv både på land och i vatten. Det är
okänt om Kepler 438-b och de andra nyupptäckta planeterna har någon
atmosfär. Men om de har det och astronomernas teorier stämmer borde
den ha en snittemperatur på 60 grader och likaledes nyupptäckta
Kepler 442-b en medeltemperatur kring nollstrecket. Kanske lite väl
varmt eller alltför kallt? Men det verkar inte vara det största
problemet. Kepler 438-b ligger 470 ljusår från Jorden!
Jag
blickar jag upp mot påskens fullmåne och vidare ut i stjärnhimmeln
och inser min litenhet och min oförmåga att förstå eller fatta
dessa oerhörda avstånd och det stora kosmiska sammanhanget. Mina
cirklar rubbas, och likt en myra i stacken som inte kan veta eller
förstå mycket om världen några kilometer bort, stirrar jag ut i
den obegripliga oändligheten. Det var inte länge sedan vi människor
inte visste att jorden vi vandrar på är ett klot eller varför
solen går upp och går ner. Hur mycket vet vi idag? Ja, lite mer än
på Kopernikus, Galileis och Brunos tid men ändå så långt ifrån
den stora sanningen!
Jag
har i alla fall fattat att jag befinner mig på en planet som ibland
kallas Gaia, går in och gör mig en kopp te, brer en macka, sätter
på TV-n och ger fan i Kepler och oändligheten.
