Tänk om man visste...

Flickan och liemannen. Av tattokonstnären Kapten Hanna

Så är det höst igen. Året nalkas så sakta sitt slut. Det ligger nära att komma med en välkänd liknelse: Livet är som ett år. Nu är hösten här, snart är det vinter, sen tar året slut... Eller som farbror Melker sa citerandes Thomas Thorild: ”Denna dagen ett liv”. Det skymmer, kvällen kommer och snart är det natt.

Som nybliven pensionär får man mer tid att tänka över åren som gått och över de som är kvar. Tänk om man visste när man var tjugotvå vad man vet nu! Nog hade mitt liv sett annorlunda ut då. Men det är en omöjlig ekvation. Kanske får man hålla med Simone de Beauvoir som så lakoniskt konstaterade: ”Det tar en livstid att lära sig att leva, och när man har gjort det, då är det redan för sent …” Och det är inte utan skäl som denna kortdikt av Stig Johansson är så välkänd: "Alla dessa dagar som kom och gick / inte visste jag att de var livet".

När jag tänker tillbaks på jobbåren var det alltför många anonyma dagar som kom och gick. Plikten framför allt. En slöja av tidens töcken ligger över en stor del av dessa år. Barnens uppväxt och fritidsminnen är som oaser i en ganska enformig öken. Ok, det blev en viss omväxling genom en del byten av plats och innehåll men inget genomgripande. Och länge hade jag en känsla av att det fanns tid för spårbyte och förändring – någon gång i framtiden. Lite så blev det, men först efter att ålderstrappan börjat leda nedåt.

Ålderstrappa. Kistebrev på Kulturen i Lund

Ja, kanske är livet för kort. I vår kultur tappar vi ofta livsperspektivet. Man lever i en föreställning om att man är evigt ung och odödlig, om att det är gott om tid. Åldrandet och döden förträngs och man upptäcker sent att livet snart är slut.

Många går och bär på drömmar. En del fullt genomförbara, andra mer orealistiska. Det spelar ingen roll om drömmarna är storslagna eller småttiga. Inte så många gör något av dem ändå. Få tar steget ut ur det invanda. Många fastnar i resignation, beroende eller passivitet. Jag är inget särskilt gott föredöme själv. Men jag har med åren upplevt en allt större frihet. Frihet att våga säga och göra vad jag vill. Frihet att gå en egen väg. Och jag tror att jag har fått en viss insikt om mina begränsningar och möjligheter, mina styrkor och svagheter. Den insikten hade jag nog inte som ung. Med åren har jag kanske också blivit mer förstående och förlåtande, jag har fått lättare att se det positiva framför det negativa. Och jag uppskattar hösten alltmer...

Livet är hårt -

Jag var i Göteborg över helgen och hälsade på en gammal kompis. En morgon när han fortfarande låg och sov, kokade jag kaffe i hans kök. På koppen jag drack ur fanns det tryckt ett citat av en 49-årig komvuxelev i Malmö : ”Livet är hårt – och inte ett dugg rättvist”. Jag känner knappast så för egen del, men det gav mig en tankeställare. Man behöver inte gå runt i staden länge för att se den tesen besannad. Men förutom uppenbart armod och exempel på hur hårt livet kan vara för hemlösa och andra på gatan, fastnade jag under Göteborgsvistelsen för två kända och tillsynes lyckade exempel.:

På Hasselblad Center såg jag en intressant utställning med foton av den omtalade och nyligen upptäckta fotografen Vivian Maier. Hon kallas Street Photographer och fotograferade under en stor del av sitt liv men levde ett tillbakadraget och anspråkslöst liv. Hon försörjde sig som barnsköterska i Chicago. De sista åren av sitt liv tillbringade hon i ensamhet och fattigdom. 

Självporträtt av Vivian Maier

Strax innan hon gick bort år 2009 upptäcktes hennes fotografiska verk av en slump. Då såldes hennes magasinerade tillhörigheter på auktion på grund av obetald lagerhyra. Där fanns drygt 120.000 negativ, super 8- och 16 mm filmer, ljudupptagningar, fotografier och ett stort antal oframkallade filmrullar. En av dem som köpte det mesta är idag ägare av bilderna som ställs ut på Hasselblad Center. Så kul för honom, men så orättvist och synd om Vivian som aldrig fick uppleva något genombrott! Livet är hårt!

I en annan avdelning på Göteborgs konstmuseum finns en utställning kallad ”Skräckromantikens landskap – från Marcus Larsson till Goth” med bland annat flera dramatiska målningar av den svenske konststjärnan. Han, bondsonen från Åtvidabergstrakten, blev firad av sin tid, målade ibland inför publik, geniförklarades och gjorde succé hemma och i Europa. Publik och kritiker var eniga om Marcus snille. Hedersbetygelserna regnade över honom. Han kom i triumf till Stockholm från turnéer ute i Europa. I St.Petersburg blev Marcus hedersledamot i den kejserliga målarakademin. Han var den naturliga medelpunkten på många fester men levde som om var dag var hans sista.

1862 for Marcus till världsutställningen i London. Där tilldrog sig hans konst uppmärksamhet. Han sålde mycket och dyrt, men han förmådde inte hålla i pengarna. Han lär ha levt i ett ständigt rus och hans liv blev snart lika skeppsbrutet som hans våldsammaste målningar. Mot slutet målade han dystra motiv som bjöds ut för ett par skilling i ett gathörn i London där han bara 39 år gammal, utblottad och sjuk i tbc, dog år 1864.

”Lev hårt och dö ung” var ett slagord jag hörde i min ungdom. Då visste jag nog inte vem Markus Larsson var. Men få lär har uppfyllt det så väl som han. Lyckad, men olycklig. Jag kan tänka mig att han mot slutet tyckte att livet var hårt och orättvist...