Tankar efter valet

 

På en affisch från årets val ser betraktaren ryggarna på en familj på en solig utländsk sandstrand. I texten påstår nya Moderaterna att flygresan till Thailand blir över 2200 kr dyrare för familjen om Miljöpartiet får bestämma. Avgifter på kraftigt nedsmutsande och miljöfarliga verksamheter är alltså ett hot värre än en hotande miljökatastrof. Inget skall störa min billiga semesterresa. Det håller väl så länge jag lever. Stick huvudet i sanden. Efter oss syndafloden... Jag tycker mig se hur det egna materiella bästa nu går före eventuella framtida faror. Valrörelsen i Sverige år 2014 fick mig att att undra vad som får människor att rösta på visst parti. I en demokrati är det väl så att man röstar på det parti som gynnar ens egna intressen bäst. Men vi har olika intressen. Jag tänker såhär:

Det kan vara idealism som styr ditt val. Det kan handla om en politisk ideologi, en filosofisk eller religiös övertygelse. Många leds av att man vill ha ett solidariskt samhälle där man är beredd att dela med sig till dem som har det sämre. Man uppskattar ett pluralistiskt, jämlikt, tolerant och mångkulturellt samhälle. Man är beredd att att göra avkall på egen bekvämlighet för en bättre och renare framtid för alla. Eller man är övertygad om att ett visst ekonomiskt/politiskt system är det enda som kan skapa god välfärd och utveckla samhället till det bättre.

Men jag tror att många röstar av rädsla. Rädsla för en osäker framtid. Rädsla för att motståndarnas politiska agenda skall ta över. Rädsla för att ens värderingar hotas. Rädsla för degeneration och normupplösning. Rädsla för sämre egen ekonomi och sänkt materiell standard. Rädsla för att orten och landet där jag bor sakta skall invaderas av invandrare och flyktingar. Rädsla för muslimer och andra med främmande värderingar. Rädsla för hot mot ett kulturellt och etniskt homogent Sverige. Rädsla för militärt hot från främmande makt. Rädsla för det okända.

Eller man identifierar sig med en viss grupp som man anser vara missgynnad. Det kan vara småföretagare, ”vanliga” arbetare, arbetslösa, kvinnor, arbetande i privat eller offentlig sektor, landsbygdens folk, pensionärer, de som vill rädda jorden från att gå under, de som vill skapa solidaritet och jämlikhet, näringslivschefer, ”verklighetens folk”, militärer, lärare och andra yrkesgrupper etc. Man röstar då på det parti som gynnar den grupp man känner mest tillhörighet till.

Men inte så sällan är det egoistiska materiella intressen som styr valet. Man vill bevaka, bevara och öka sin egen välfärd. Man vill ha mer pengar på sitt konto, så att man kan konsumera mer själv. Man vill få det materiellt bättre även om det kan innebära att andra får det sämre. Man röstar på det parti som man tror gynnar ens egen ekonomi bäst nu och ser kanske inte in i framtiden eller till allas bästa.

Sedan har vi de ca 15 procent av befolkningen som inte röstar alls. Är det marginaliserade människor i samhällets utkant, eller sådana som inte alls tror på den representativa demokratin? Eller är det bara allmänt okunniga, trötta, desillusionerade eller ointresserade människor? Förmodligen en blandning av allt detta.

Jag själv då? Här finns en blandning av hopp om en ljusnade framtid och farhågor om en dyster sådan. Jag styrs nog av idealism, men också av rädsla för att det som för mig är det sämsta alternativet skall ha framgång och kanske av egoism på så sätt att jag röstar på det parti som bäst gynnar mina egna intressen. Jag är nog väldigt normal...

Döende landsbygd – Leve landsbygden!

Under sommaren ser jag mer än annars av vårt land. Förvånar mig ibland över att folk kan bo och försörja sig i avlägsna trakter, samtidigt som jag beundrar dem som håller sig kvar och befolkar landsbygden. Själv bor jag helst i en större stad, men inte gärna i storstad. Landsbygden använder jag för rekreation.

Jag har under mitt liv sett hur landsbygdens folk flyttat in till städer och tätorter. Blekinges landsbygd, en bit av Södermanlands kusttrakter, Skånes skogsbygder och trakten sydost om Åtvidaberg är områden jag känner till. Jag har också varit en del i Västerbottens inland.

Jord- och skogsbruk behöver inte längre mycket folk. Maskinerna gör det mesta av jobbet. Endast allt större enheter blir lönsamma. Småskaligt och närodlat är mest en tom fras. Små jordbruk och torp läggs ner i snabb takt och blir fritidsboenden som står tomma under större delen av året. Ungdomarna vill inte stanna i småsamhällena som sakta men säkert avfolkas. Kanske är det en obeveklig förändringsprocess? 

Men det finns goda exempel på småsamhällen som växer när det finns bra kommunikationer, t.ex orter med eller nära till järnväg. Tågåkandet i Skåne har mångdubblats på 10-15 år. Många mindre orter lever upp när man får en station varifrån man kan tågpendla till arbetsplatser i städerna några mil bort. Annars är den landsbygd som finns någorlunda nära städer och samhällen beroende av bilen. Om inte den fanns skulle många fler hus stå tomma.

Kan avfolkningen stoppas? Norge lär vara ett lyckat exempel på att man med politiska styrmedel och statliga subventioner håller en levande landsbygd vid liv. Jag har mött landsbygdsmänniskor i Sverige som engagerar sig i det för mig hittills okända partiet Lpo, Landsbygdspartiet oberoende. Dom anser att inte något av riksdagspartierna tillgodoser landsbygdens intressen, och det får man nog hålla med om.

Jag läser ur deras partideklaration:

”LPo är ett parti för alla människor som bor och lever sina liv på landsbygden, i jordbruks- och skogsbygd, äldre stationssamhällen, bruksorter, kyrkbyar och andra orter med nära landsbygdsanknytning. Mer än en fjärdedel av rikets medborgare bor på landsbygden. Grunden för Landsbygdspartiets politik är alla människors lika värde och rättigheter.

Landsbygdspartiets idéologi utgår från kärleken till landsbygden samt tron på att landsbygden med tillhörande småbyar, småsamhällen och småstäder som helhet erbjuder en bättre livsmiljö för människor än vad storstäderna gör. Landsbygdspartiet vill därför bidra till ett bättre samhälle genom att ge människor en ökad möjlighet att bo, verka och få sin försörjning i en decentraliserad och landsbygdsnära miljö.”

Är det en romantisk Sörgårdsidyll man drömmer om, eller har man realistiska idéer om att kunna bryta inflyttningen till storstäderna och erbjuda människor lyckligare liv och bättre miljöer än det segregerade boendet i storstädernas getton?

Tja, vem vet? Jag tittar på den stora floran av valsedlar från mer eller mindre kända partier, men hittar ingen från Lpo. Jag hade ändå tänkt rösta på ett annat parti, men i mitt hjärta önskar jag landsbygdens folk lycka till!