Återträffen

Vi i klass A4 som sprang ut på Latinskolans trappa som nya studenter i maj 1964 hade återträff härom veckan. Av de ursprungliga 25 kom 17. Tre hade avlidit och en dog tyvärr under planeringstiden. En ville inte komma och tre som bor utomlands kunde inte.

Klass A4 1964

Detta var vår första klassträff. Några få har haft lite kontakt, annars ingenting på 50 år. Det var idel glada återseenden. Lite försiktigt i början, sedan alltmer uppsluppet. En harmonisk träff, inte alls som i Anna Odells uppmärksammade film ”Återträffen”! Kanske fanns det någon som upplevde sig som icke sedd på den tiden, men ingen hade behov av att ställa till med någon scen nu. Tror inte att någon var mobbad i vår klass.

Ett häfte med bilder från skoltiden och mer eller mindre omfattande ”CV´n” skickades ut före mötet. Några var väl stolta över framgångar de haft och det är ok. På en så´n här träff blir det naturligtvis ändå frågor om vad man gjort privat och i yrkeslivet. Det blev många trevliga samtal och möten. Jag skulle kunna tänka mig att träffa flera av de gamla klasskamraterna igen på tu man hand.

Så här efteråt fylls jag av tankar: Är vi desamma? Min äldste son såg några foton från träffen och sa att ”idag verkar medelåldern vara tills man är minst 75”. Men det är klart att skalen krackelerar. Mer eller mindre. Även om många var sig förvånansvärt lika tittar vi på varandra och påminns om tidens flykt och alltings förgänglighet.

Vi är alla offer för det förflutna. Utifrån det bygger vi våra liv på mer eller mindre stabil grund. Mycket har hänt på femtio år. Vi växte upp i en starkt expanderande efterkrigsekonomi där framtiden var ljus. Men vi gick också i gymnasiet under kalla krigets kärnvapenhot med Kubakris och Kennedymord, då risken att ett förödande tredje världskrig skulle bryta ut kändes hotande verklig. Under 60-talet växte det fram en kollektiv världsförbättraranda med stark kritik mot det ´borgerliga kapitalistiska samhället´. Denna ersattes efterhand av tilltagande konsumism och individualism. 

I gamla klassrummet 2014

Idag är vi kanske mer pragmatiska. Vi förstår att vi måste samarbeta för en hållbar värld. Många av oss inser att vi tär på vårt jordklot, att det inte håller med ständig tillväxt, att det är dags för en mer resurssnål hushållning av naturtillgångarna och att det finns annan mening med livet än ohämmad konsumtion. Vi har möjligen lärt oss att bättre ta vara på stunden och ´det lilla livet´. Jag tycker att det syntes på den där återträffen. I återseendenas glädje och i de mänskliga mötenas kraft!

 

Vår igen...

Det är kanske banalt att säga det, men i år har jag upplevt våren starkare än någonsin tidigare. Snödroppar, vintergäck, vårlök, vit- o gulsippor, scilla, nunneört, svalört, styvmorsviol, gullviva, maskros och backsippor... De visar sig innan träden fått blad, talar om att allt föds på nytt. Kvarteret där jag bor innesluter en parkliknande gård. Nu i början av maj tar träden över. Deras glesa grenverk har sakta fått knoppar och blad, den stora kastanjen visar sin prakt och jag ser inte längre husen längst bort. I den botaniska trädgården i närheten lyser tulpanerna, magnolian är nästan överblommad och nykläckta andungar simmar i en liten damm.

Ljuset har återvänt. Folk sitter i solen vid katedralens sydsida och njuter av den första värmen. Uteserveringarna möbleras och fylls av människor med våröppna sinnen. Stämningen på gatorna blir mer kontinental och kvinnorna blir vackrare och mer tilldragande. Häggen är överblommad, de första syrenerna slår ut och råkorna kraxar i Lundagårds almar. Och på åkrarna utanför stan lyser rapsfälten gula.

I skärgården samlas ejderhannarna medan honorna ligger på ägg, ett par grågäss har redan fått ungar. Fiskmåsar, havs- o gråtrutar, tärnor, grav- och gräsänder, kanadagäss och svanar bevakar sina häckningsplatser på ön mitt emot fritidshuset. Gråsparvar, bofinkar, sädesärlor och trädgårdssångare är i full fart. Näktergalen sjunger i ekarna som ännu inte slagit ut. Men påskliljorna är överblommade. Många båtar är redan sjösatta och vattentemperaturen börjar stiga över det som är passande för en vinterbadare.

Är min våreufori ett tecken på åldrande? Antagligen. Ju äldre man blir desto större är ju risken att man inte upplever en ny vår. I alla fall inte i detta livet. Och det är lättare att se naturens förändring och blomning när man inte jobbar, när man är ”friherre”. Tidigare i livet tänkte jag ibland,”varför missade jag våren?” Jag var så upptagen av jobb och vardagsplikter att jag knappast såg pånyttfödelsen förrän det plötsligt var sommar. Men man glömde det snabbt för det kändes på den tiden som om livet inte hade något slut.

I min ungdom läste jag Rachel Carsons ”Tyst vår”. Det var en av de första böckerna som varnade för människans miljöförstörande verksamhet. Den bidrog mycket till förbud mot att använda giftet DDT i naturen. Det är lätt att mitt i denna vårprakt glömma att vi kanske håller på att förstöra Gaia. Nya gifter och annan miljöförstörande verksamhet tär svårt på Moder Jord medan vi blundar, konsumerar och flyger vidare. Men kanske blir det ändå hon som vinner till sist...