En äldre jämställd man

För många år sedan läste jag boken ”Ställd – förräderiet mot mannen” av Susan Falludi. I den hävdade hon att det är synd om USA-mannen därför att hans roll förändrats så mycket att han blivit totalt vilsen på grund av att han inte längre är familjens självklara överhuvud och att manliga egenskaper som t.ex. muskelstyrka inte längre värderas högt. I mediernas filmer och serier lever de gamla idealen kvar, men i verkligheten ser det annorlunda ut, och det knäcker många män, skrev Falludi. Foto: P.M.Grahn

Problemet finns kvar och det finns också i Sverige. Jag ser den nya STV-dokumentären ”Priset män betalar”. Muskelstinna män som kändisen Jan Emanuel och den f.d. läraren Benjamin, numera ”influencer”, berättar om hur feminismen berövat många män deras manlighet. Tillsammans med f.d. kickboxaren Andrew Tate predikar de om att den gamla mansrollen måste återerövras. Styrka, kontroll och ansvar hyllas. De anser att det finns för många kuvade män som inte kan eller vågar tala om var skåpet skall stå!

Jag, en äldre man, tittar på från sidan. Mitt fina pris har varit att jag omgetts av och umgåtts med bra kvinnor. Mor, dotter, systrar (foto intill), andra kvinnliga släktingar, flickvänner, fru, särbor och tjej-kompisar. Visst har jag sett och varit med om hur könsrollerna förändrats. I mina föräldrars generation var det mycket vanligt med en ”hemmafru” som skötte hem och barn och en arbetande man som försörjde familjen. Under min tid förändrades detta, jämlikhet mellan könen blev ett ledord och jag försökte hänga med. 

Båda mammorna till mina barn är högskoleutbildade. En period pluggade äldste sonens mor i Lund medan jag bodde med lille sonen i Karlskrona, där jag jobbade då. Men jag har inte varit pappaledig många dar. Även om mamman till mina två yngsta barn hade samma jobb som jag, var det hon som var mammaledig när barnen var små och det var nog hon som bar tyngsta ansvaret för mat och hem. Jag försökte vara jämnlik men var inte det helt. Jag har i alla fall accepterat feminismen och jag har inte varit särskilt intresserad av muskler och kampsport. Jag tycker att jag är och har varit en ganska jämlik man. Numera en äldre sådan.

Hörsel och syn försämras med stigande ålder. Det gäller både kvinnor och män. På det området är jämlikheten total, haha! Jag har alltså vissa problem med att höra och se. Inte stora, tycker jag själv, men det finns människor omkrig mig som har en annan uppfattning om det. ”Vad sa du?”, ”Jag hörde inte riktigt”, ”En gång till” - Jo, ibland har jag svårt att uppfatta vad som sägs. Sköljer öronen med revaxör och tycker då att hörseln blir lite bättre. Ännu har jag inte hamnat hos någon audiolog. Kanske tycker jag ibland att det är skönt att inte höra allt...? Synen blev efter starroperation för flera år sedan bra, men högra ögat har försämrats lite. Fortfarande ser jag helt okej. Det vill säga tillräckligt bra.

Många mirakelmediciner och apparater annonseras på facebook och instagram. De lovar att göra min syn och framför allt hörseln bättre. Många skojare och lurendrejare är igång misstänker jag och undrar hur de har spårat just mig. Dessa algoritmer! Reklamen lovar kristallklar hörsel och vaxfria öron. Ja, de lovar till och med att jag ”kan få tillbaka livskvaliteten” och "leva lyckligare"! Allt för en mycket lägre kostnad än hos vårdcentralen. I alla fall om jag handlar genast på nätet...

Jag har en känsla av att man respekterade äldre människor mer förr. Det var självklart för mig som liten påg att resa mig upp och lämna plats för äldre på bussen. Idag ser jag bara något välartat invandrarbarn göra så. Och det har blivit mycket luckrativt att lura äldre av båda könen på nätet. Unga psykopater har gamla som målgrupp och snor åt sig de gamlas besparingar när de fått gumman eller gubben att lämna ut sitt bank-id. Usch! Men jag är ganska vaksam och har klarat mig hittills. 

Ibland tycker jag att det var bättre förr!

Sommar

Sommar, sommar, sommar... Det är något magiskt med ordet. Särskilt för oss i de nordliga landen. Ordet innehåller minnen, drömmar, förväntningar och kanske också besvikelser. För mig är ordet mycket förknippat med min barndoms och tidiga ungdoms långa somrar som jag tillbringade på morfars och mormors gamla fina ställe vid Marsviken nära Oxelösund i Sörmland. (På bilden syns syster Eva, kusin Per, jag och syster Inga)

Det var dagsturer till öar i skärgården med morfars lilla motorbåt, saft, kaffe, bullar, bad, lek och vandringar i skogen intill. Jag och min ett år äldre ”kusinbroder” hämtade ofta färsk mjölk i en kanna hos bonden på andra sidan skogen. När vi var lite äldre cyklade vi några dar i veckan för att hämta posten vid närmaste järnvägshållplats. I sommarhuset fanns förutom morfar och mormor också min mamma, så småningom mina systrar, ibland kusinens mor och en faster till morsan. Pappa kom upp från Malmö några veckor när han hade semester. För mig och kusinen var de somrarna kul, spännande och härliga. En sommaridyll!

Farsan tröttnade på att vara ifrån familjen och på att åka upp till Marsviken på semestern. Föräldrarna köpte därför ett f.d. fiskarhus på en ö i Blekinge (Se min teckning intill). Jag var då tolv år. Också där hade jag många långa sköna somrar med båtar, bad och nya vänner. Den tidiga ungdomens sommarkänsla försvann så småningom. Under de sena tonåren och de tidiga vuxenåren var den känslan inte lika tydlig. Nya intressen konkurrerade då under sommarhimlen.

När jag skaffat barn och levde samboliv och senare i äktenskap var stället i Blekinge till stor glädje under sommaren. Men jag minns också starkt flera resor, oftast i bil med fru och barn, ner i Europa. Vi var turister och bodde på campingplatser, Zimmer Frei (B&B) och små hotell. Väntade och oväntade platser och miljöer. Det är starka sommarminnen. Förväntningarna på dessa semesterturer uppfylldes nästan alltid väl. (På bilden paus vid en klosterkyrka i Frankrike)

Jag har just åkt i ett överfullt tåg från Lund till Ängelholm med ett lånat sommarkort. I går var jag i Ystad (foto) där det var mängder av turister. I början av veckan övernattade jag hos vänner som hyr ett hus strax söder om Stenshuvud på Österlen som är fyllt av gallerier, konst, diverse kulturaktiviter, kafeér, krogar, prylaffaärer, B&B och andra övernattningsställen m.m. De många lediga och välsituerade sommarhusägarna och semesterfirarna har mycket att välja på. Men det finns både här och där något lätt vilset och desperat över turisterna. Parkeringsplatserna är ofta överfulla. Man jagar upplevelser och är rädd att missa något. Semester-förväntningarna skall ju uppfyllas!

Jag är inte befriad från det där jagandet, men jag är medveten om det. Under de här dagarnas resande med Skånetrafiken har jag varit mer av en iakttagande dagdrivare. Kanske är det åldern som gör mig lugnare. Med tiden har jag nog lyckats att allt oftare ta dagen som den kommer. Varje dag har något att ge. Också för mannen som varje dag sitter ensam med en termos och en bok under strandbrinken vid Rörums strand på Österlen...

Det sägs att vi dricker mer alkohol på somrarna och att skilsmässorna blir fler då. Förväntningarna på en skön och nära relation får sprickor i kanten. Det förväntade sexet blev det inte mycket av. Gubben eller kvinnan surar. Barnen bråkar. Det regnar eller är för varmt. Det blev inte riktigt som man hoppats och besvikelsens onda ande stiger lätt upp ur flaskan. Många känner nog igen det där även om det bara ibland är så illa.

När jag skriver detta är det rekordhöga temperaturer i norra Sverige och hundratals skogsbränder härjar där. Min syster rapporterar om kraftig algblomning i Blekinge (Hennes foto intill). Hon räddar med barn och barnbarn döende aborrar och simpor (eller är det invasiv svartmunnad smörbult?) ur alg-geggan. Värmeböljor, störtregn med översvämningar och allmänt nyckfullt sommarväder har blivit vanligt. 

Men de flesta av oss gör något bra av sommaren även om det haltar ibland. Framtidsutsikterna är kanske inte så ljusa, men sommarljuset är konstant och vi längtar dit varje år efter månader i det långa vintermörkret!

https://www.youtube.com/watch?v=TU3ivk-s-RM

 

Rastlösheten

I medierna meddelades nyligen att allt fler människor stänger av nyhetsflödena. Man orkar inte längre höra om krig, mord, klimatkollaps och övriga hemskheter. Kanske är det också så att man vill gömma sig en bubbla där framtidstron finns kvar. Där solsemester, golf och andra nöjen tillsammans med likasinnade är det som gäller. Där tillvaron är trevlig och utan bekymmer. Där man inte vill höra om problem, orättvisor, död och fattigdom.

Men under ytan lever de flesta av oss i ett samhälle som gör oss stressade och rastlösa. Kraven är många och inte alltid så tydliga. Rätt märke på kläderna, rätta vänner, rätta intressen, rätt utseende, rätt semestervanor och så vidare. Och hela tiden behovet av omväxling samtidigt som det finns en rädsla för tystnad och ensamhet. Vidare gör - kanske mest för den unga generationen - den ständiga närvaron på nätet att vi matas med mål och ideal som ofta är ouppnåbara, falska eller skadliga. Alltid något på gång, alltid på väg! Diagnoserna ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) och Utbrändhet (Utmattningssyndrom sedan 2006) är vanliga.

Jag tänker på Sverige och liknande länder med stort materiellt välstånd. Uppenbarligen räcker inte det. Bakom fasaden är många av oss stressade, rastlösa och oroliga av högt tempo och av egna eller andras krav. Vi flänger från den ena aktiviten till nästa med mycket lite andhämtning och eftertanke. Rädslan för tomrummet och tystnaden är stor. Och behovet av att vara duktig i jobb och samliv är alltid närvarande. Utmattningssyndromet nalkas...

https://www.1177.se/Skane/sjukdomar--besvar/hjarna-och-nerver/utmattningssyndrom/

Som jag förstått det är ADHD särskilt vanligt i välståndsländer. Jag har och har haft vänner och närstående med den diagnosen. En av dem som dog för några år sedan var dessutom bipolär. Diagnoserna kom sent i hans liv. Han sa att livet hade sett annorlunda ut om han fått dem när han var ung. Andra med ADHD säger att splittringen och humör-svängningarna dämpas mycket av medicinering. Bra att det hjälper symptomen även om orsakerna kvarstår.

Jag försöker se mig själv. Några av mina vänner tycker att jag flänger oroligt hit och dit hela tiden: Blekinge - Linköping - Helsingborg - Göteborg - Stockholm och många småutflykter däremellan. Kanske lever jag ett mer rastlöst liv än vad jag är medveten om? Själv tycker jag att jag ofta är ensam hemma, att jag trivs med det och med stilla lätt meditativa dagar. Men självinsikt är en svår konst!

Nu tillbringar jag två sommarveckor på landet i Blekinge. Särbon och sönerna med familjer är här i olika konstellationer. Det är mycket trevligt men kan ibland vara lite stressigt. Som härom dagen när äldste sonen och och jag försökte fixa en krånglande avloppspump. Det var lite krisigt men det löste sig till slut. En röd solnedgång under mörka moln stillade oron och rastlösheten när problemen var fixade. 

Med stigande ålder uppskattar man nog ett lugnt liv mer. Ibland blir jag rastlös i sällskap, även om det är trevliga och goa människor omkring mig. Då vill jag hem till mig själv, till min rofyllda vrå, till tystnad och egna tankar. Kanske har det inte bara med ålder att göra. Antagligen är jag född sådan.

Jag tror att det är skillnad på rastlösheten mellan stad och landsbygd. I staden och särskilt i storstaden är det ett hetsigare liv med många lockelser, mycket människor, bussar, tåg, tunnelbana, bilar, elsparkcyklar och rörelse överallt. På landsbygden är det ett lungnare och mer naturnära liv med få men trygga möten. Med mer tid för lugna samtal, eftertanke och kontemplation. Eller är det bara min förutfattade mening? 

Kanske är rastlösheten naturlig och en drivkraft till att man får något gjort? Under stenåldern var nog människorna stressade om det inte fanns mat till gruppen. Då fick man ge sig ut på jakt, fiske och samlande. Men när det var gjort fanns det mycket tid för att äta tillsammans, att berätta, skratta, skoja och dansa framför lägerelden. I vår tid sitter den individualistiska människan och stirrar rastlöst i sin mobil och längtar efter mer äkta gemenskap!

Jag gråter

Uppvuxen med en norm som säger att det är omanligt att gråta, trillade det sällan tårar nedför mina kinder. Men det har förändrats sedan jag blivit äldre. Numera blir jag mycket lättare rörd till både glädje- och sorgetårar. När min dotter, som kämpade i flera år med sin cancer, till sist dog var sorgen liksom inlåst i mig. Det tog en tid innan jag kunde gråta ut, men när det väl skedde var det befriande! Härom dagen var jag på begravning. Han som dött var flera år yngre än jag. Vi hade känt varandra mycket länge, men det var hans storebror som varit nära vän till mig. Ändå. När hans båda barn med sina familjer fällde tårar vid kistan, då grät också jag.

Man kan också gråta symboliskt, man kan vara förbannad och nästan hopplöst ledsen över tillståndet i världen. Därför ”gråter” jag över den pågående stora upprustningen. I många länder läggs otroliga summor nu och de närmaste åren på vapen. Både i Öst och i Väst. Jag gråter över USAs narcisstiska, egotrippade, högernationalistiske och ytterst oberäkneliga president som genom hot och otydlighet har fått de flesta av Europas länder att gå med på detta. Till vilken nytta? Har rustning någonsin inte lett till krig? Är det den slutliga kraftmätningen mellan Öst och Väst som väntar? Harmageddon next. 

Jag gråter över kriget i Ukraina. Över att den nye tsaren Putin överfallit landet för att återskapa det ryska imperiet och för att han struntar i internationella regler och lagar. Och han tycks inte röras ett dugg av att tiotusentals ryska soldater dör i hans orättfärdiga krig. Dessa egoistiska maktberusade män. Kan dom gråta?

Bild: Aftonbladet

Det samma gäller det aggressiva Israels nuvarande ledare. Det landets regering beter sig nästan som nazisister i sin strävan att återupprätta ”Judarnas bibliska hem” för vad dom anser vara ”Guds utvalda folk”. Jag gråter också över de välmående länder och människor som direkt eller indirekt stöttar sionisternas markockupationer, svältkrig och massdödande. När de samtidigt med rätta fördömer Hamas´ hemska våldsgärningar blir dubbelmoralen extra tydlig! 

Vidare gråter jag över världens natur och hav som sakta ödeläggs och över de klimat-förändringar som vi människor till stor del är orsak till. Vi kör glatt vidare mot ”The tipping point” med billigt miljöskadligt bränsle i tanken. Fossilindustrin och krigen blomstrar. Enorma klasskillnader med omättligt rika oligarker och biljonärer i samhällstoppen och en hänsynslös girighet, är den verklighet vi lever i. Till och med FNs kloke och modige generalsekreterare varnar högt för allt detta! Vad kan vi ”vanliga människor” göra för att världen skall bli bättre?

Jag inser att man inte bara kan gråta och förtvivla. Världen blir inte bättre av att vi deppar och ger upp. Även om man vet att det är mycket lite jag som enskild individ kan göra, kan var och en göra något. Till exempel: -Stötta eller ge pengar till organisationer, verksamheter och politiska partier som verkar för fred och en bättre värld. -Konsumera måttligt och eftertänksamt. -Fundera på hur det du gör påverkar miljön, klimatet och medmänniskorna. -Prata med vänner och bekanta om allt detta. -Skriva och dela bra saker och tankar på sociala medier. 

Jag är inget föredöme. Det är lätt att kritisera utan att göra mycket själv. Jag försöker leva som jag lär, göra så lite skada som möjligt. Jag far hit och dit, helst med tåg eller buss, men min gamla bil rullar också en hel del. Flyger gör jag mycket sällan. Ibland får jag lite dåligt samvete för att jag inte engagerar mig i någon verksamhet eller organisation som verkar för ett bättre samhälle, men kanske är jag lite av en ensamvarg som skyggar för att tillhöra någon grupp. Jag vill väl och jag försöker leva väl, och gråter i alla fall inte krokodiltårar när jag gråter. När det sker är det äkta vara. Men en människas tårar är lika flyktiga som morgondaggen...

Bröllop

För en tid sedan såg jag ett program på STV/Kunskapskanalen, ”Lyxliv i Mumbai”. Där visades hur enorma summor läggs på bröllop. Sådan verksamhet utgör tre procent av Indiens BNP! Största branschen i landet! Det är massor av gäster på dessa fester som oftast varar i flera dagar. Det skall vara lyxigt och allt skall bjudas på. Det är prestige i att vara värst! Allt verkar väldigt ytligt och jag undrar stilla om äktenskapen håller? I alla fall är detta överdådiga och överdrivna festade mycket långt från den bild jag hade av Indien, dess andlighet och den vise hinduiske gurun...  

Även i Sverige verkar det vara uppgång för stora, påkostade bröllop. Samtidigt skiljer sig ca hälften av paren här. Fyra av tio av Sveriges hushåll var ensamhushåll år 2022. Tänker på mitt eget liv med ett äktenskap och några särboförhållanden, det sista sjutton år gammalt nu. ”Stackars gamle man” skulle säkert de bröllopsfestande indierna säga! Så olika kulturer! (Foto: Dottern Hanna gifter sig på Vashon Island utanför Seattle 2015)

Jag gifte mig borgerligt i Göteborgs rådhus 1987 (se foto intill). Då hade hon och jag levt ihop flera år, vi hade två fina ungar och jag hade en äldre son med in i förhållandet. Vill minnas att det var en tidigare kyrkominister som vigde oss. Bröllopet firades med middag hemma hos svärföräldrarna tillsammans med barnen, min far och mor och brudens moster och man. Bröllopsresan gick till Fredrikshamn och Skagen tur och retur. Stilla och fint, inget lyxigt Mumbaibröllop! Sedan strävade vi på men gled ifrån varandra och skiljdes strax efter millennieskiftet. 

Min dotter Hanna gifte sig två gånger. Första gången med en amerikansk rocksångare. De vigdes av en ”Elvis impersonator” i Las Vegas precis på millennieskiftet. Ganska överraskande och utan att vi föräldrar var med. Det blev 2000-talets bröllop i Time magazine! Släkten häpnade! Många år senare hade hon och en ny man ett fint bröllop på en gård på Vashon Island utanför Seattle (se översta fotot). Då var både jag och hennes mamma med. Jag höll tal. Den vigselförrättande pastorn fick en gratis tatuering som betalning! 

Min yngste son har två barn, men han har inte varit intresserad av äktenskap. Äldste sonen, som också har två barn, gifte sig för ganska länge sedan. Lite i smyg med några kompisar som vittnen. Vill minnas att jag fick reda på det bröllopet först efteråt. 

Nyligen var jag på storbröllop när särbons äldste son gifte sig utanför Åbo i Finland (se foto intill). De flesta av de 120 gästerna åkte båt från Stockholm. Vi samlades i en salong där vi bjöds på bubbel, och två vänner till brudparet övade oss i ”Bara bada bastu”-moves med mera. I land i Finland mötte två bussar som förde oss till vigsel och festplats. Vi fick massor av god mat och dryck. Det var många tal, glada jippon, fest och lekar. Ett utmärkt coverband stod för dansmusiken. I god tid körde bussarna oss lagom nyktra tillbaks till Åbo och Finlandsbåtens avgång på kvällen. 

I somras gifte sig en gammal mycket god vän i stillhet. Det var han och hon och två vittnen. Obemärkt eller stor fest? Så olika det kan vara!

Familjen har varit och är samhällets grundsten anser många. Nu - som nästan övermogen man - förstår jag den åsikten, men uppvuxen i sextiotalsandan tyckte jag att äktenskap var onödigt. Ändå gifte jag mig till sist... och skiljde mig. Som många vet är tvåsamheten inte sällan komplicerad. När båda jobbar och tjänar pengar själva har också mannens roll som familjeförsörjare försvunnit. Att skilja sig har blivit minst lika vanligt som att leva livet ut i samma äktenskap. Jag är ett dåligt föredöme, men märker att jag ändå önskar att giftasparen jag känner skall få en bra livslång samvaro! - Men jag vet att man också kan uppnå det utan att gifta sig.

Bondbröllop, Pieter Brueghel d.y. 1500. Hallwylska museet

Sköna utflykter

 

Jag bor i Lund. Finns det någon natur där omkring förutom åkrar? Jo, det gör det. Det finns grönområden och parker i staden, men man behöver köra bil, cykla eller åka buss en bit om man vill komma ut i ”riktig natur”. Min äldsta lillasysters ganska nya ”gubbe” bor strax norr om Stockholm. Han hade uppfattningen att Skåne är ett tämligen platt jordbrukslandskap. Numera vet han att det är mycket mer varierat än så. (Bilden intill: Bland blommande ramslök i Rövarekulan)

Här några utflykts- och natur-ställen nära mig där jag varit genom åren. Med vänner av olika slag eller ensam. Alla platser inom rimligt avstånd från där jag bor: Botán, S:t Larsområdet, Kunskapsparken och Nöbbelövs mosse ligger i Lund. Ganska nära finns Billebjer, Skrylle, Prästaskogen med Trollskogen,Torup, Måryd, Lomma strand, Lödde sandskog, Järavallen & Saxtorpssjöarna, Barsebäck & Sjöbobadet, Linnebjär, Dalby Söderskog, Knivsåsen, Alnarpsparken, Risen & Unos runda i Genarp, Häckeberga, Fjällfotasjön, Klagshamn, Kullatorpet, Romele klint, Rövarekulan och trakten kring Vombsjön. (Bild: Utsikt från Kopparhatten i Skäralid)

Dottern Hanna med älsklingshunden Bela på Lomma strand

Lite längre bort finns Falsterbo & Måkläppen, Skäralid & Oden-sjön, Gällabjär, Klåveröd, Fulltofta, Frostavallen, Hilleshögs dalar & Glumslövs backar, Kullaberg, Bjärehalvön, olika ställen på Österlen t.ex. stränderna från Kåseberga till Vitemölla. Jag har säkert glömt några fina naturställen. Tips på fler sådana mottages tacksamt.

Världsläget med allt färre demokratier men med allt fler diktatorer och auktoritära ledare, hemska krig, rädsla för klimatkollaps, gängvåld och hotet att Artificiell Intelligens skall ta över våra liv ännu mer, är några saker som gör att många mår dåligt. Det föds för få barn i vårt land, antagligen delvis beroende på bristande framtidstro och kanske på en tilltagade normlöshet. Var och en får själv sätta gränserna och klura ut vad som gäller och vad som är meningen med livet. Det vårt kommersialiserade samhälle erbjuder är falska lösningar. Vi skall tro att vi kommer att må bättre om vi köper och konsumerar mer. Men att försöka köpa och shoppa sig lycklig och fri från oro är ett misslyckat koncept! (Bild: Vandringsstig i Lödde sandskog)

Ett bättre sätt att må bra och nå bättre fysisk och psykisk balans är att ge sig ut i naturen. En del joggar, men jag föredrar att vandra eller promenera. Gärna tillsammans med någon/några och ibland ensam med mina egna tankar. Att röra sig i naturen är bra för kropp och själ, inte minst när man blir äldre. Nu är dessutom gröna sköna våren och snart också sommaren här. Det är bara att strunta i shoppandet och ge sig ut till Moder Natur för att koppla av och bli vän med sig själv och sin omgivning! 

Ha en go´ tur. (Bild: Sanddyn på Måkläppen)

Farmor och jag

När man blir äldre minns man nog oftare de släktingar som fanns en gång. Den sista tiden har jag tänkt på min farmor. Hon var kanske den av far- och morföräldrarna som jag hade bäst kontakt med. Hon var öppen, glad och musikalisk. Hon föddes som Märta Elisabeth Sofia Appelbom år 1874 i Motala. Hennes far var senare stins i Skövde. Dora och Lisa var hennes systrar. Hon gifte sig första gången 1900 i Skövde med journalisten och järnvägsmannen Ivar August Davidsson, som på sin tid lär ha agiterat tillsammans med Branting på Bantorget i Stockholm. 

Farfar Emil och farmor Märta

Med Ivar fick hon döttrarna Aina och Vera. Det blev skilsmässa, och andra gången gifte hon sig med kontorschefen Carl Emil Sandström, 1911 i Stockholm. De fick barnen Annalisa, Anders  och Elsa. Jag vill minnas att farfar Emil dog 1958. Han älskade sin Märta, men kunde skämtsamt säga, ”Sitt ner kärring vi skall inte med tåget”, när hon ivrigt började duka av efter maten. Jag minns att när vi började en måltid hos henne var hon snabb med att säga ”Det här smakade väl inte så illa?” nästan innan vi övriga börjat äta av hennes vällagade mat. Vi vill alla ha bekräftelse på något sätt! Farmor flyttade till Malmö 1966 och hon dog där 1967, 93 år gammal. 

Jag 19 år

Jag föddes i slutet av 2:a världskriget i Kristianstad. Farsan hade fått jobb i största järnhandeln där, och mamma jobbade hos polisen. När jag var ett halvt år flyttade de hem till Stockholm. Pappa fick ett bättre jobb som resande försäljare på ett järngrossistföretag. Mamma blev hemmafru. När jag var sex år fick far jobb i Malmö som chef för filialen till företaget han jobbat på i Stockholm. Jag tog studenten på Latinskolan i Malmö år 1964. Farmor spelade piano på min studentfest. Det uppskattades mycket av de lätt berusade gästerna och hon trivdes!

Det är en häpnadsväckande utveckling farmor och jag har varit med om. Tillsammans täcker vi upp ett och ett halvt sekel! Hon föddes när järnvägen och telegrafen var unga. Hon upplevde unions-upplösningen, telefonen, bilen, 30-talsdepressionen, flygplanet, radion, filmen, första och andra världskriget och till sist teven. Jag föddes strax före att atombomben fälldes över Hiroshima. Därefter kom kalla kriget, Koreakriget, teven(1956), Vietnamkriget, Kinas växande styrka, Sovjetunionens fall, datorerna, video, internet, mobilen, smartphonen, Afganistankrigen, Iran, Irak och Isis, Gaza och Västbanken, överfallet på Ukraina, klimatförändringarna och artificiell intelligens. Listan kan göras mycket längre. Krigen har varit många, och aldrig någonsin i historien har väl den så kallade utvecklingen gått så fort.

Tillbaks till den lilla världen. Minns somrar med farmor på landet i Blekinge. Hon läste mycket, ofta deckare, men kikade gärna på slutet innan hon läst färdigt för att ta reda på hur det hela skulle sluta. När hon stod på bryggan redo för bad kunde hon säga ”Jag har inte så tokig figur va?”. Minns när hon synbarligen berusad kom hem med mina föräldrar efter en fest hos bekanta i land. ”Jag fick nog en dålig kräfta”, urskuldade hon sig skrattande.

(Här på bilden är farmor i Blekinge, ca 90 år gammal)

Hon badade gärna och berättade om långa simturer hon gjort, bl.a. i sjön Flaten söder om Stockholm. Farmor berättade också om ungdomsupplevelser i Skövde där det i de båda regementen fanns många ”stiliga militärer”. Hon var en ganska duktig men lite slarvig pianist. Jag fick vidare höra att när hennes första man pantsatte hennes piano, då begärde hon skilsmässa. Där gick gränsen! Kanske fanns det en tid, efter skilsmässan innan hon mötte min farfar, då hon träffade andra män. Hon berättade i alla fall om en konstnär vars kyssar hon inte glömt...

Foto på farmor Märta i 50-årsåldern(?). Möjligen i Bergianska trädgården i Stockholm

Jag lånade hennes lägenhet i Stockholm (Ekhagen) ett par gånger under somrarna då jag praktiserade på en reklambyrå eller gjorde lumpen i Vaxholm. Hon var då i Skåne eller på landet i Blekinge. Jag hade kompisar på besök i hennes stora tvåa och festade också rejält någon gång, men hon klagade aldrig. Kanske var jag bra på att städa? Minns att Jussi Björling var henns favoritartist. Det fanns flera skivor med honom hos henne. När jag var yngre bodde också två av mina kusiner på den sidan med familjer i Ekhagen. Jag har många positiva minnen därifrån.

Jag besökte farmor då och då när hon under sista tiden av sitt liv bodde i Kronprinsenhuset i Malmö. Mina systrar var nog oftare hos henne, men jag behandlades annorlunda. Hon mötte dem osminkad och bjöd på kaffe. När jag hälsade på hade hon klätt sig fin, sminkat sig lite, och hon bjöd på sherry eller whisky. Ha! Hon frågade vad jag skulle bli i framtiden och när jag svarade att jag ville syssla med kultur på något sätt, kanske som konstnär, var hon nöjd och glad. När jag tänker tillbaks på henne inser jag att det fanns ett tyst samförstånd mellan oss, det klickade, vi var lite av själsfränder. 

- Hej, hej Farmor. Din ande svävar runt mig ibland!